/ Träning och valpar /

Besök hos Allti's barnbarn

Två valpar efter Enduros Drive. De var lite trötta när vi kom.

Jag har haft fullt upp med diverse föreningsarbete, så trots att alla valparna hade flyttat för en och en halv vecka sedan så har det fortsatt vara fullt upp. Dessutom har jag tränat lite intensivt med Guzzi. Det känns lite trist att vi tappat så mycket av det vi hade i höstas, men det är bara att bena i sär och starta om. Det är främst fria följet som jag tycker är urdåligt nu. Hörseln har också försämrats en del. Skojar förståss. Det jag är mest nöjd med är hur hon fungerar med vilt. Vi ser vilt nästan varje dag. I bland far det upp rådjur bara 15-20 meter i från oss. Hon stannar upp och tittar på dem, sedan på mig. Jag har varit iskall tills hon valt mig och då kommer belöningen. Men det är ju inte det vi ska tävla i :-). 

I går åkte jag och Ove till kennel Källstugan och tittade på Drives valpar. De var lite trötta när vi kom, men sedan när vi druckit kaffe var det full fart på dem. 

Tiken.
 
Tiken till vänster - hanvalpen till höger.
 
 
 
 
Hanvalpen.
 
Tikvalpen.
 
Det var roligt att komma i väg ett tag och prata lite hund, utbyta erfarenheter och tankar. På vägen hem stannade vi till i Katrineholm och jag handlade lite i en hundaffär där. Tyvärr en boll som jag aldrig mer kommer att använda efter dagens tränig. Guzzis tänder åkte in i den så hon kunde inte släppa den utan hjälp av mig. På riktigt alltså. Inget skämt. Jag köpte även en kamprulle, en spårlina och - hör och häpna - en stryplänk. Den måste man ha för att tävla IPO och jag har inte kvar de som jag hade för 20-30 år sedan.

/ Träning och valpar /

H-kullen 1 vecka

Dio med sina tio små valpar. Här ett gäng som sover och ett gäng som äter. Men oftast är det trångt.
 
En vecka har gått och Dio sköter de små helt fantastiskt. Hennes temperatur har gått ner till 38,5 men jag tempar ytterligare ett tag för säkerhets skull. Hon gillar inte att vara sysslolös, så när de små är mätta och nöjda pockar hon på uppmärksmhet. Hennes matte Annelie tipsade om att hon gillar att leta så jag har gömt lite saker i källarens skrymslen och vrår när Dio hjälper mig med tvätten.

I dag tänkte jag klippa klorna på de små, men nöjde mig med vägning och fotografering. Ove skulle hjälpa mig med fotograferingen, men det gick inte så bra. Jag ska inte skylla på honom, utan på tio små vildbasar som inte ligger stilla. Jag testade en variant där Ove skulle hålla valparna i ett lakan för att slippa händer på bilderna, men det blev ganska oskarpt. Jag ska sköta detta bättre nästa vecka :-).

Ettan är en mycket mörkt grå tik. Efter ett dygn vägde hon 455 gram - i dag mest av alla 633 gram.
 
Ängeln är något ljusare tik, men främst ljusa strimmor som vingar över manken. Hon vägde 461 gram efter första dygnet och i dag 596 gram.
 
Sotis är en svartgul tik utan något vitt. Hon vägde 410 gram dygn 1 och i dag 508 gram.
 
 
Snabba är nog den mörkaste grå tiken. Hon vägde 455 gram efter dygn 1 och i dag 557 gram.
 
Nosa är alltså den svartgula tiken som kom med nosen först och utan fosterhinnor. Hon vägde 420 gram efter 1 dygn och nu 590 gram, så hon har vuxit bra.
 
Lillan är den ljusaste tiken. Jag vet inte varför hon fick arbetsnamnet Lillan. Liten är hon inte. Hon vägde 404 gram dygn 1 och i dag 538 gram.
 
Farstun är kanske den mörkaste killen. Han vägde 342 gram dygn 1 och i dag 506 gram.
 
Stjärnan är en svartgul hane med en vit stjärna på bröstet. Han vägde 430 gram dygn 1 och i dag 630 gram. Ätit väldigt bra med andra ord om inte vågen fick dåndimpen.
 
Grålle är ljusare grå än Farstun, men blir säkert mörkt grå som vuxen. Han vägde 480 gram dygn 1 och i dag 597 gram.
 
Svansen kom alltså sist ut och med svansen och bakbenen först. Han vägde 384 gram dygn 1 och i dag 461 gram. Han är alltså minst av alla. Han är mörkare grå än Grålle, men ljusare än Farstun. 
 

Dagarna gå sin gilla gång med hundrastningar. Det börjar med mat och rastning för Dio klockan 7. Sedan rastning av Guzzi och Allti innan det är frukost. Vi hinner inte så mycket förrän det dags för nytt mål och ny rastning för Dio vid halv 12-tiden. Eftermiddagen brukar jag försöka ägna åt träning av Guzzi. Inte mycket, men i går lite lydnad och i dag 8x150 meter budföringar mellan mig och Ove. Även Allti fick springa lite i snön. Vid 17-tiden är det dags igen för rastningar och mat. Sedan är jag hos valparna stor del av kvällarna och vid 22-tiden är det dags för sista målet och rastning av Dio.
 
I dag har jag hunnit en sväng till stan och handlat nya klotänger samt hämtat lite material från mitt kontor så att jag kan färdigställa bokslutet. Kloklippning i morgon är det tänkt. Dios klor klippte jag i går, men det klapprar enerverande från våra hundar. Och som ni ser på fotona så är det dags att klippa lite valpklor också. Det är bara att ta på sig pannlampan så man ser vad man gör ;-).
/ Träning och valpar /

Ytterligare ett par L-tester

Enduros Fnittra och Farah.
 
I dag har jag tittat på L-test av ytterligare ett par hundar i F-kullen. Farah började och jag kan väl tycka att hon inte riktigt kom till sin rätt. Efter den inledande hälsningen på okända personer så fick hon kampa med en kamprulle. Det skötte hon jättefint. När man sedan övergick till att titta på föremålsintresse och uthållighet så byttes kamprullen mot en liten boll. Vi såg tydligt att Farah hade svårt att släppa kamprullen som lades i gräset en bit från oss. Hon var därför ganska splittrad när hon jagade fram mot bollen som lades under en lastpall. Hon försökte komma åt den, men vid två tillfällen var hon på väg ner mot oss och kamprullen som låg i gräset. Efter detta låtsades man gömma bollen i högt gräs. Farah letade i två minuter, men var även här lite splittrad och stannade upp och tittade mot matte vid ett par tillfällen. 

När det sedan var Fnittras tur så hade de nog insett missen med kamprullen, så man bytte aldrig föremål utan använde rullen både under lastpallen och som låtsat utlagt föremål i det höga gräset. Nu har kanske Fnittra större föremålsintresse och är intensivare som hund, men så här stor skillnad hade det nog inte varit om Farah hade haft samma förutsättningar. 

Miljön skötte båda hundarna mycket bra. Farah var inte särskilt intresserad av att förfölja och undersöka en flyende person med filt över sig. Det som i gamla korningen kallades stora bytet. Hon startade halvhjärtat och stannade på halva vägen och tittade undrande på matte. Inte rädd, men ganska ointresserad. När Farah var på väg mot dumpen så sprang en hjort och ställde sig på en höjd ca 100 meter bort. Denna blev hon väldigt intresserad av. Så med denna hjort i näsan blev överraskningen verkligen en överraskning när overallen drogs upp framför henne. Hon gjorde dock bara en snabb undanmanöver och stod sedan vid mattes sida och skällde. Hon behövde dock lite hjälp för att ta sig fram. I övrigt skötte hon sig exemplariskt.

Exemplarisk var även den mer tempererade Fnittra. Båda hundarna fick omdömet nervfasta och mycket trevliga hundar. Farah fick sämre på arbetslusten och även dådkraften. Hon bedömdes har större skärpa än Fnittra, men båda bedömdes ha måttlig skärpa och försvarslust. Farah kryssades lämplig att prövas som väktarhund och Fnittra även lämplig att prövas som polishund.
Grattis till båda och tack för att jag fick följa med och se dem på banan.

Jag har fortsatt min träning av små små detaljer med Guzzi. Hålla apport och kryp är ju lite av mina käpphästar eftersom jag blir ganska otålig i just dessa moment. I framförgående och framåtsändande kan jag ha en ängels tålamod, men i just att hålla utan tugg och krypa lugnt ... nää inte min starka sida. Så därför har jag nog lite omedvetet knappt vågat börja träningen och absolut inte vågat låta henne hålla någon längre stund. Om jag har haft henne sittande framför mig och hållit fram apporten har hon rest sig samtidigt som hon tagit den på kommandot "Apport". Då försvinner liksom den där ängeln med tålamod och det är lätt att vråla "Sitt ner för helsicke!". Om jag dessutom försökt belasta lite så har hon absolut rest sig i tron att "aha, här är det tillkämpande som gäller". Men i går lyckades jag få henne att sitta hyfsat still och hon klarade belastningen med drag i apporten bra. Nästa steg måste bli ögonkontakt trots att jag har bollen i handen. Japp, så får det bli.
 


Hon är förstås inte riktigt 12 månader min Guzzi, men det kändes mer rätt att skriva så eftersom hon blir 1 år nästa vecka. Fasen vad fort det har gått.