/ Tävling /

Svenska Mästerskapen 2013

Invigning.
 
I fredags bar det i väg till årets hundfest, SM i Bruks och IPO 2013. Vi tyckte vi var ute i god tid när vi åkte kvart över åtta. Veterinärbesiktningen skulle starta klockan 11. När vi kom till Äsköping visade det sig att vägen var avstängd pga en olycka och man skulle välja alternativa vägar. Vi valde förmodligen den längsta tänkbara och kom till Katrineholm kvart i tio. Det blev lite bråttom från Katrineholm till Mantorp och fem minuter i elva körde vi in på SM-parkeringen. Allti gick i genom veterinärbesiktningen. Jag blev lite orolig när veterinären böjde och bände på alla hennes ben. Men ingen tendens till hälta. 

Efter veterinärbesiktningen åkte vi till vårt hotell, Scandic Väst i Linköping. Där hade vi tid att checka in och äta en god lunchbuffé innan vi skulle åka tillbaka till Mantorp för lottning. Jag, som hade högsta SM-kvalpoängen, hade den äran att få dra lott först. Som alltid hade jag redan innan tävlingen bestämt vilken lott jag skulle ta. Den första längst till vänster hade jag bestämt denna gång. Om de skulle ligga i rader så skulle jag tagit första raden, första lotten längst till vänster. Det var riktigt bra val. Vi fick startnummer 3. Egentligen vet man ju inte vilket nummer som är bra. Man bara vet att startnummer 1 ger lite långsammare tempo, men att man slipper strul. Man vet också att förlängningarna kan bli knepigare ju senare i startfältet man är. 

Vi stannade på SM-området för invigning och platsliggning. Platsliggningen var en riktig pärs. Här fick Allti prova på något hon aldrig gjort tidigare. De lade alla hundar i tre olika grupper med 24-25 hundar i varje grupp. De blandade alltså spår, sök, skydds och rapporthundar. När vi hade lagt hundarna skulle vi gå genom publiken och gömma oss bakom tälten. De hade två skyttar bakom hundarna som turades om att skjuta. Mäktig platsliggning med så många hundar.

Platsliggning.                                                                               Foto: Ia Weylandt
 
Vi hade i alla fall 10:a på platsliggningen, så det var en skön start. På kvällen åkte vi till hotellet och slappade, åt middag och lade oss tidigt.

Lördag morgon skulle vi samlas klockan 06.15 för utfärd till rapportbanan. Det tog ungefär en halvtimme att åka dit. Välordnat med ledarbil försedd med "saftblandare" på taket. Vi hade dessutom fått med oss vägbeskrivning i fall vi skulle kommit på avvägar. 

Sträckan ut till B var fin med någon enstaka backe. Det var huvudsakligen obanad terräng. Det var skönt när vi äntligen fick börja skicka hundarna. Ännu skönare att höra skotten längs hundarnas väg. Allti var taggad, men gick lika fin framföring som vanligt. Hon hade så bråttom i väg att hon höll på att göra en vurpa på vägen uppför en liten bergsknalle. Lite besviken blev jag över hennes tid. Men jag utgick från att hon själv valde att ta det lugnare efter incidenten i starten. En hund vände på första skicket, men i övrigt gick alla hundar bra. På andra skicket blev det mer turbulent. Allti hade lång tid även här och tappade nästan en minut mot de snabbaste. Jag tänkte att hon kanske hade haft lite problem på förlängningen. Det blev som sagt turbulent senare i startfältet där tre hundar vände tillbaka till A och några klarade ett möte med dessa utan problem. Bland annat vår träningskompis Dollar nonchalerade en lekinvit, viftade bara på svansen och fortsatte upp till C-stationen. Starkt!

Tredje skicket är det värsta. Det är då det brukar hända saker. Men alla hundarna gick i väg utan problem. Däremot en och annan som var ljudlig och en hund som inte ville sitta vid starten. Den hunden ställde sig och satte sig tre gånger under nedräkningen. Vi var flera som blev förvånade när vi senare konstaterade att hunden som stått upp en stor del av nedräkningen inte fått någon som helst betygsreduktion för detta. Det står visserligen i regelboken att hund som intar annan ställning än sittande ska ha maxbetyg 9, men hunden i fråga fick enbart tidsnerdrag och belastades sedan inte alls för att den inte satt. Nåväl, domaren dömer och det är bara att gilla läget.

Inför sista skicket började jag förstå att Allti inte tänkte springa fortare än så här. Hon höll jämna tider på alla skick, men i ett betydligt bekvämare tempo än vi har varit vana att se henne. Förlängningen fortsatte ut på en grusväg och efter ca 70 meter vinklade den snällt in i skogen. Jag räknade snabbt ut att hon fick tappa max ca 2 minuter på snabbaste hund på sista skicket om hon skulle kunna få betyg 9 på rapporten. Startnummer 2, som var Papaya, var en bra värdemätare och Allti tappade ca en och en halv minut på henne på sista skicket. 

Tillbaka på A-stationen fick vi ett härligt mottagande av en del ur Enduroklanen som var på plats. Vi åkte till Mantorp för att kolla startordningen på söndagen. Startordningen skulle vara omvänd, dvs högsta poäng från rapporten skulle starta sist på uppletande och lydnad. Arrangören lottade startorningen mellan de hundar som hade samma poäng och jag skulle starta trea från slutet.

 

På kvällen bestämde vi oss för att åka till Linköping centrum och slå på stort med brakmiddag. Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans med Emma, Petri, Maria och Jonny. Som tur var avstod jag från den whiskey som jag hade tänkt ta till kaffet. Två glas rött var precis lagom för att jag skulle känna mig på topp på söndagmorgon. 

Jag var ganska nervös inför mitt uppletande. Jag vet ju hur hemskt det känns att nolla. Men Allti har ju inte haft sämre än tre föremål sedan hösten 2010, så jag försökte håla mig lugn. Vi fick in tre föremål, men hon var en hel del utanför rutan, vilket gjorde mig nervös. Det andra kom hon med när det var en minut kvar och det tredje hade hon precis avlämnat när tiden var ute. Det var väldigt fint ordnat här också. Domaren hade en mikrofon och gav öppen kritik efter varje hund. Hon gjorde det på ett föredömligt sätt med ris och ros, utan att man kände sig misslyckad. Tack snälla domaren :-). Vi fick 7-7,5 i betyg och det var jag mycket nöjd med efter alla tankar som snurrade under själva uppletandet.

Sedan var det lång väntan på lydnaden. Jag tittade på några av de första hundarna och försökte att inte bli nervös av det jag såg. Jag värmdeupp Allti i god tid och var glad att hennes ben fortfarande höll. Jag och Josefina höll oss långt från planen i skuggan och försökte prata om annat och inte kika på hur det gick för de övriga tävlande. Fria följet kändes bra under uppvärmningen. Däremot kändes krypet som rena katstrofen. Vi testade olika saker, men det var rena skiten och jag kände att vi skulle vara glada om vi fick betyg. Och för att undvika nollan visste jag att jag måste känna mig glad och nöjd. En liten vibb om att jag är missnöjd riskerar påverka min hund så att hon reser sig eller skiter i det hela. Det visste jag innan jag gick in.

Jag gick in alldeles för tidigt. Det var välordnat och trevligt även här med presentationer av hundarna. Jag skulle kanske väntat med att gå in tills snacket var avklarat. Nu tror jag inte att det hade gjort så stor skillnad. Allti var fokuserad i starten, men släppte ganska snart. På stegförflyttningarna som hon normalt gör riktigt bra, satte hon sig långsamt och tvekande. Vi fick även göra en lång transport där hon mer såg ut att gå en rapporttransport än ett fritt följ. Det ordnade upp sig en aning mot slutet och jag bestämde mig för att glömma den här känslan och betyget 7,5-8. För nu skulle hennes bästa moment komma. Långa inkallningen. Och den satte vi riktigt bra och fick 9-9. Med alla ljud runtomkring så gällde det att ropa högt. Framåtsändandet med de problem att få till galoppen fungerade riktigt bra och vi fick 8-8. Sedan kom då det där hemska krypet. För att göra en lång känsla kort så fick vi 5-5. Jag vet inte, men tror jag gick för snabbt i början så att hon aldrig kom i gång med korta steg under sig. Sedan ville jag nog ha "skiten" överstökad. Skallet 8-8,5 var klart godkänt. Hon hade lite glest i slutet av varje skallomgång, men jag kände mig nöjd. Jag önskar att jag kunde kasta metallen längre, men med min krokiga arm får jag vara glad att jag får i väg den. 8,5-9 på båda apporteringarna får jag vara nöjd med på ett SM. Sedan kom en miss som jag helt får ta på mig. Vi ställde upp för hoppet och mitt kommando blev kortare och rappare än vanligt. Allti uppfattade det inte, så jag fick kommendera en gång till. Vi fick 6-7,5, vilket jag tycker var lite hårt. Men det var ingenting som påverkade placeringen om jag utgår från ett normalbetyg på 9. Dollar hade halkat på stegen så jag var lite orolig för den. Men hon gick lugnt upp och över. Sedan nerdrag för den tveksamma nergången som hon nästan alltid har. Betyg 8,5-9. 

Vi hamnade på en fjärdeplats med knappa 8 poäng till silvret. Till en början kändes det lite onödigt med krypet och hoppet. Betyg 7 på krypet hade räckt. Men vid närmare eftertanke så har alla, som är med på ett SM, missar som de bearbetar efteråt. Som mina vänner påpekade så har vi haft en och en halv månads rehabilitering bakom oss och då måste man vara nöjd med den här prestationen. Och det är vi.

Jag har tyvärr ingen bild från prisutdelningen. Däremot en bild på ett superfint pris som vi fick.

 
Dessutom blev vi nominerade till Nordiska Mästerskapen som går i Danmark om tre veckor. Nu tror jag att Allti börjar löpa lagom tills dess. Men det är en stor ära och det kan klara sig precis.

Slutligen, innan jag tar tag i den städning som jag skulle fixa i dag, så ett stort grattis till Did It som mentaltestades på 421 poäng i helgen. Film och foton kommer så småningom.
 
/ Allmänt /

22 juli - Sommaren som försvann

Ja, ungefär så känns det. Det gick rekordsnabbt och känslan av sommar uteblir helt klart när man inte har någon riktig semester. Med semester menar jag 3-4 veckor utan några åtaganden, där man bara kan ägna sig åt sitt ochstrunta i almanackan helt.

Men mycket har hänt. Ska jag börja med de bra eller dåliga nyheterna? De bra så klart. Man ska alltid börja med de bra nyheterna och det finns åtminstone tre mycket bra nyheter. De heter Error, Denver och Freda. Sedan har jag haft kennelläger med releasefest för "Träna och tävla rapport". Det har också varit omtumlande och roligt.
 
Freda blev som första hund i F-kullen uppflyttad till lägre klass. De hade ett fantastiskt bra resultat på 294,75 poäng. Stort grattis till Lillemor och Freda.

Lillemor och Freda är uppflyttade till lägre klass. 
 
Stort grattis också till Johan och Denver som blivit uppflyttad till högre klass sök på 492,75 poäng.


Johan och Denver får nu tävla högre sök.

I måndags följde jag med Jenny och Error till polisen i Roserberg för att titta på deras L-test och väktarprov. Denna hund imponerar i allt han gör. Han var knäpptyst ända fram till kälken där han tog till brösttoner. En nervfast hund med förmågan till tyst koncentration. Och vilka bett i trasan. Inte ett enda omtag. Sedan är han inte alls ful att titta på heller. Jag älskar de där nötbruna ögonen som man alldeles för sällan ser på de schäfrar som används i bruksarbete och tjänst. Error godkändes att prövas som polishund. Nu spelar det ingen roll eftersom det redan innan han föddes var bestämt att han skulle bli väktarhund. Så det kändes väldigt skönt som uppfödare att han verkligen höll måttet. Det finns det ju inga garantier för, utan man kan bara hoppas.

Enduros Error - väktarhund och lämplig att prövas som polishund.

Efter dessa gratulationer måste jag smyga in lite tråkigheter. De som har följt mig, vet att denna vinter var den första vintern på länge som jag fullt ut skulle träna inför säsongen utan någon valpkull att ta hänsyn till. Allti skulle vara i toppform och allt skulle bli så bra. Och bra blev det ju i Lindesberg. Jag kan inte säga annat med 620 poäng med betyg 5 på stegen. Men efter Lindesberg, och sannolikt pga missen på stegen, så haltade hon. Vi tog det lugnt fram till en träningshelg tillsammans med andra rapportekipage på Strängnäs BK 12-14 juli. Det var supertrevligt med rapport på lördagen, lydnad och uppletande på söndagen. Men sedan var Allti halt igen. Det blev åter koppelvila och den 22 juli fick jag ta Diamants tid på Redog i Västerås. Det konstaterades att det onda satt i carpusleden. Efter Fox's olycka 2004, så mår jag dåligt bara av att höra ordet carpusled. Jag ordinerades koppelvila ännu en vecka, kyla efter promenaderna samt massage med stretching av den andra bogen som var spänd och överbelastad. För säkerhets skull åkte jag till Veterinärboden och röntgade carpusleden. När Morten kom tillbaka veckan därpå tittade han på bilderna och konstaterade att Allti hade väldigt fina ben. Inte tillstymmelse till problem med artros. Men han ville gärna känna på henne. Med bara fyra veckor kvar till SM började jag bli smått nervös och åkte till hundsimmet i Södertälje i stort sett varannan dag för att hålla i gång Allti. 8 augusti träffade jag Morten och han kände i genom hennes högra framben. Inga konstigheter alls i carpusleden, men när han kände på tricepsmuskeln pep hon till. Det blev laserbehandling och order om att ta det lugnt. Stretcha och massera. Så inga fartmoment, bara simning, massage och stretching. 14 augusti, bara tio dagar kvar till SM hade jag återbesök på Veterinärboden. Ingen reaktion vid palpation, men jag förstod att det nu inte bara var att köra på för fullt. Jag har haft hundarna kopplade 10-15 minuter på promenaderna och sedan har de fått springa fritt ute på gärdena, men ingen maxbelastning. Fortsatt massage och stretching.


Stilstudie - Enduros Allt-I.

De enda lydnadsmoment som vi har kört är lite fritt följ, kryp och skall. I lördags vågade jag mig på att köra en inkallning med ställande och läggande. Ingen hälta efter det. I tisdags körde jag i genom hela lydnadsprogrammet. Det var första gången sedan tävlingen i Lindesberg. Jag avstod dock att ställa och lägga henne på inkallningen, men det var mest för att jag inte gör det så ofta utan vill bibehålla hög fart. Ingen hälta i dagen efter.
 
I går kväll körde vi maxlopp med Bolt som hare. Första gången med ryggsäckar sedan 13 juli. Jag var i valet och kvalet. Men tänkte att om det inte håller nu, så gör det inte det på lördag heller. Så himla taggad hon var och samma explosion som inför tidigare SM. Hon ligger ju nära löp nu och då är hon alltid som en fjäder i kroppen. Jag har tittat noga på henne och fortsatt med stretching av tricepsmuskeln. Ingen hälta i går kväll och ingen hälta nu på morgonen. Jag hoppas att det håller i sig. Nu är det bara vila som gäller fram till lördag och sedan hoppas att det håller hela vägen.

Odette blev 12,5 år. Jag saknar dig av hela mitt hjärta lilla vännen.
 
Den andra tråkigheten inträffade när vi kom hem från kennellägret. Odette började vingla och gick in i saker. Vi misstänkte ganska snabbt att hon hade fått en hjärnblödning. Jag lämnade återbud till mina uppdrag och försökte få en veterinärtid någonstans. Pga semestertider var det inte lätt att få någon tid på stört någonstans.Vi åkte till Distriktsveterinärerna och hon fick en cortisonspruta. Om det skulle bli bättre så skulle vi fortsätta med cortisontabletter. Det blev varken sämre eller bättre. När hon inte sov så gick hon runt i vänstervarv hur många varv som helst. I bland tog hon inte ut svängen tillräckligt och kunde bli stående och titta rakt in i väggen. Veterinären ville ändå skriva ut cortisontabletter och att vi sedan skulle höras i slutet av veckan. Eftersom Odette var så vinglig så fick Allti och Bolt sova i källaren. Halv fem på onsdagmorgon den 31 juli vaknade jag av att Odette fått ett epileptiskt anfall. Hon låg i Biabädden bredvid min säng och benen gick som trumpinnar på henne. Vi rusade upp och jag lade ett täcke om henne och höll henne så gott det gick. Anfallet avtog. Hon hässjade och det droppade fradga runt nosen på henne. Hon gnydde och ylade om vartannat. Jag kastade mig på telefonen och ringde till Strömsholm. När jag kom fram bad jag att vi skulle få komma direkt och avliva en hund akut. Ove körde och jag satt med Odette i famnen. Hon var orolig, hässjade och gnydde hela vägen. Det var en ren lättnad när hon fick somna in. Men vad tomt det blev. Jag tror ingen av oss hade räknat med att det skulle märkas så mycket med tio kilo hund mindre. Men det gör det. Jag saknar henne av hela mitt hjärta och med en viss skuldkänsla önskar jag att vi hade kunnat ge henne ett bättre liv. Inte så att hon har haft det dåligt, men hon har kommit på undantag i skuggan av schäfrarna. Så kan jag trots allt känna.

För att fortsätta med eländet så var jag fullbokad en stor del av hösten. Nästan för fullbokad. Så inträffar då det som är konsultens vardag. Företaget jag hade de flesta uppdrag hos blev uppköpt och övertalighet innebar att alla konsultuppdrag avslutades. Å andra sidan är det bara halvtråkigt. Jag har många idéer som jag nu har tid att komma i gång med. Dessutom är hela september fylld av aktiviteter som inte blir fullt så betungande nu. Bland annat ska ju Allti paras och innan jul hoppas vi ha en valpkull här hemma. 

Som avslutning på detta långa blogginlägg kommer en bildkavalkad från kennellägret och releasefesten vecka 30:

Vi var ovanligt många på detta kennelläger. 

Falco leker.

Enduros Chriga.

Falco går fot. 
 
Fix It.

Harriet och Did It.
 
Epic Noomi går hårda spår. 
 
Fnittra på hårda spår.
 
Just det - releasefest 27 juli.
 
En uppklädd valpköpare minglar... ;-)
 
... och ännu en :-)
 
Ia verkar njuta av stunden.
 

Fördrink och mingel.


Jag går runt och kollar läget.


Buffén är framställd.

Min duktiga redaktör Eliza Kajanus.Det är för övrigt Allt-I som har stått modell för den
målade hundsilhuetten på väggen.
 

I slutet av buffén.

Cirka 55 personer.

Jag tackar Lena Kerje som stått för layout och huvuddelen av fotona.
 
Tack till Staffan Nordin för material och synpunkter.
 
Försäljning och signering.