/ Allmänt /

25 juli - Nedräkning till årets kennelläger

Jag har varit dålig på att uppdatera och kan inte skylla på ont om tid. Har ju semester, men vad hjälper det när man mest degar omkring med knapp styrfart.

De fruktansvärda händelserna i Norge har också påverkat mig. Illamående och vanmakt har satt sig i det kroppsliga systemet och man undrar hur många knäppgökar som finns därute. Funderar också på hur långt tid det skulle ta för hjärnan att uppfatta en hotfull situation mitt i en idyll. Jag har faktiskt tänkt tanken att många flyktvägar och bilbyten sker ute i skogen. Att man skulle kunna befinna sig där. Man kanske just har lagt ett spår och det kommer en bil med galningar dundrade på den lilla grusväg där man står. Skulle man begripa det? Där mitt bland blåbär och kantareller en sån där härlig höstdag när man befinner sig på sitt favoritställe på jorden. Skulle man ens begripa det om någon hoppar ut med draget vapen?
Händelserna bara 50 mil härifrån får oss att inse att vad som helst kan hända. När som helst. Femio mil är närmare än Piteå. Det är t o m närmare än Karlskrona. 
Konsekvenserna av Estonia och Tsunamin var större, men olyckor kan vi acceptera och förstå. Det är däremot ofattbart att en enda galen människa kan ställa till med det ofattbara i Norge.

Vi har hunnit med några rapportträningar sedan jag uppdaterade senast. Väldigt trevligt att vi nu har ett trevligt gäng rapportkompisar att träna med. Vi har ju i stort sett tränat ensamma i alla år och den träning med andra hundar, som Allti har fått, har varit vid något enstaka läger och vid tävling. Hon bryr sig i och för sig inte om andra hundar, men allt blir mycket trevligare med sällskap. Vi har dessutom förgyllt det hela med god förtäring i samband med träningarna.


Korvgrillning efter avslutad rapportträning

På onsdag börjar 2011 års kennelläger och jag har påbörjat förberedelserna. I går bakade jag ett antal limpor och jag ska fortsätta i dag. Jag som tidigare bara bakat vid ett par tillfällen. För många år sedan och aldrig mer genom att det gick åt helvete båda gångerna. Första gången skulle jag baka bullar. När jag ändå höll på tyckte jag att tredubbel sats var lagom. Just när degen var klar och skulle jäsa en timme, så ringde min träningskompis. Jag höll på med friidrott på den tiden. Hon undrade om jag inte skulle hänga med till Sporthallen och träna. Jag åkte och tränade och kom hem tre timmar senare. Trodde inte det skulle spela så stor roll om degen jäste i en eller tre timmar. Men det spelade en stor roll;-). Nästa försök var att baka havreflarn. Det resulterade i att allt flöt i hop på plåten och jag fick stå och hacka bort "skiten". Så efter dessa missöden, trettio år tillbaka i tiden, har jag hållt mig borta från bakning. Tills nu. Och limporna, som provsmakades i går, var riktigt goda.

Förutom limpor, ska jag storhandla mat till lägret, men det får vänta till i morgon. Jag ska också till klubben och kolla sovplatser och fixa lite.

I fredags fick jag ett trist besked från Coola Pompes röntgen. Han hade D på höfterna. Ändå vet man att det kommer förr eller senare. Som min kära kennelkollega på Norpatorps kennel, vars fina tiklinjer jag bygger min uppfödning på, sa en gång:
- Vet du varför man får bakslag i sin uppfödning emellanåt?
- ?
- Det är för att man ska fortsätta vara ödmjuk.
Och det ligger något i det. Ingen har svaret på gåtans lösning vad gäller leder. Som Hasse på kennel Hasseman konstaterar så har vi avlat på friröntgade avelsdjur i över femtio år och ändå har statistiken inte förändrats. Jag har själv när jag surfat runt sett rena katastrofkullar vad gäller ledstatus, men när man tittar på föräldradjuren, deras syskon, deras tidigare avkommor osv, så är resultatet helt oförklarligt. Det finns inte någon gen som heter "leder", utan det är ett polygent arvsanlag där flera samverkande gener påverkar resultatet. Det gör det hela svårt att förutsäga.

/ Tävling /

17 juli - Tionde certet med kluven glädje


Allti på bryggan.

I fredags bar det i väg norrut för rapporttävling. Vi hade bara Allti med oss och eftersom vi skulle bo hos min bror, som har sommarstuga utanför Örnsköldsvik, gick det snabbt att packa. Ryggsäckar, hundmat, lite ombyte och framförallt regnkläder.

Vi kom fram vid halv åtta och bjöds på grillat. Vid halv tolv var det sovdags så att vi skulle orka upp nästa morgon.

Morgonen började med en smärre chock då jag såg att det stod 17 juli på PM:et. Vi hade då redan lurat upp min bror som fixade frukost och packat in allt vi skulle ha med oss i bilen.
- Vad fan! sa Ove. Säg inte att du tagit fel på dag nu igen.
uttrycket "nu igen", var minst sagt överdrivet. Det har bara hänt en enda gång att jag lurat i väg Ove på fel dag. Och det var 2001 när vi bodde i Svaneholm och skulle samlas vid en bensinmack utanför Ullared. Vi kom dit och väntade väl i tio minuter utan att det kom några fler. När jag den gången skamset kikade på PM:et visade det sig att vi åkt en dag för tidigt...
Nåja, tillbaka till i går morse, så gick min sömndruckna hjärna på högtryck inför mannens ilskna blickar. Då kom jag plötsligt på att det hade varit en massa mailväxling kring PM:et och jag hade för mig att en av de saker som mailväxlingen handlat om, var just att det stod fel datum på kallelsen. Jag var inte hundra säker på detta, men hoppades att det var så, eftersom informationen lugnade ner mannen och vi kunde börja åka mot Myckelgensjö.

Nästa osäkerhet uppstod när vi inte hittade den avtagsväg som min bror och svägerska pratat om. Det var så enkelt, man skulle bara åka några kilometer och sedan skulle det finnas en väg mot Moliden. Vi åkte och åkte och till sist kom vi till ett samhälle som hette Gottne. Ove såg en bil som kom i riktning emot oss.
- Stanna! Jag stiger ur och frågar, gastade han.
Med en karta i handen hoppade han ur bilen och stod där och vinkade. Men bilen gjorde inte en ansats att sakta ner.
- Vad i helvete! fräste han ilsket när han slog sig ner på passagerarsätet igen.
Jag påminde honom lugnt om att han ju själv förbjudit mig att stanna om jag ser till synes nödställda stå och vinka vid vägkanten.
- Han trodde säkert att vi skulle råna honom, sa jag triumferande och körde vidare.
Men bara ett par hundra meter fram fanns det en vägskylt mot Moliden och vi blev lite lugnare.
Därefter följde en resa i genom "the middle of nowhere". Och ju längre vi åkte, desto mer hoppades jag att vi verkligen var ute och åkte på rätt dag.
- Du har ju ingen bensin i bilen, påpekade mannen efter ett par mil.
Jag retade mig på att det var "jag" som inte hade någon bensin i bilen eftersom vi var två som var ute och semestrade. Jag sa ingenting om detta, utan kontrade med att bilen faktiskt går på diesel.
- Dessutom har inte lampan börjat lysa än.
Och så hade jag då det att oroa mig för också. Att den förbannade lampan skulle visa fel. Jag kunde se det hela framför mig. Komma till urskogen på fel dag och dessutom få soppatorsk någonstans ute i ödemarken, där ingen skulle stanna av rädsla för att bli rånade.

Det regnade en del när vi kom fram till Myckelgensjö, men oj vad glad jag blev när jag såg hundbilar och kända ansikten utanför den stuga som var samlingsplats. Det skulle nog bli en rätt bra dag trots allt.

Det var två lägrehundar och fyra elithundar som kom till start. Vi drog det sista startnumret. Sedan in i bilarna och den sedvanliga kortegen ut i skogen.

Rapportbanan var precis så fin som jag hade önskat, men jag insåg att det skulle bli ganska tungt för hundarna. En stor del av sträckan gick över myrlandskap och även i skogen var det ganska mjukt underlag som gav efter när man gick.
Strax före B-stationen gjorde banan en sväng åt vänster och inne på stationen gjorde den en knix, så att det blev som en liten S-kurva.

När vi fått tidlapparna började jag leta efter rapporthalsbandet i ryggsäcken. Jag vände ut och in på alla fickor och fack, men den fanns där inte. Jag hade två alternativ. Det ena var att låtsas som ingenting och hoppas att ingen skulle se att jag skickade min hund utan halsbandet. Sedan fick de väl utgå från att hon hade tappat det på sträckan. Det andra var mer vanskligt. Det var att fråga om någon hade ett rapporthalsband att låna ut. För vad skulle jag ta mig till om ingen hade ett extra? Ta en vidja och surra runt halsen på prinsessan och försöka binda fast lappen med blåbärsris? Fy vilken dag, konstaterade jag och började fråga runt. Snälla medtävlare lånade mig ett rapporthalsband. Jag noterade i minnet att köpa på mig minst ett tiotal rapporthalsband att förvara i ryggsäckarna...;-).

Prinsessan var laddad. Det kunde jag se på henne. Hennes ögon nästan smalnar när hon ser andra hundar gå. Det är som om hon lever sig in i varje skick och även om hon inte kunde se fram till starten, så visste hon exakt vad som försigick. Vid Marsch-kommandona ryckte hon till och kunde sedan efter ett tag se hundarna dra i väg över myren. Ingen av lägrehundarna lämnade dock B. Men elithundarna gick som på räls.
Jag hade det vanliga pirret i magen när det var min tur att skicka. Jag var noga att gå en bit bakåt i banan, eftersom utgången ur stationen var minst sagt knepig. Om jag ska beskriva känslan att skicka prinsessan, så är det som att ha en omskakad champagneflaska bredvid sig. Ett litet kraftpaket, helt fokuserad på att ge järnet. Hon går ganska nerhukad under framföringen, pendlar lite i position, men är helt medveten om att hålla kontakt med sidan. Vid starten rättar hon in sig och sitter helt tyst. Det kan rycka till i henne, men hon är väl medveten om vilka regler som gäller. På träning brukar jag utmana henne med nonsenord efter kommenderingen "Skicka". Och först därefter ge henne "Marsch-kommandot". Och nu på tävlingen väntade jag också någon extra sekund, eftersom hon blir mer fokuserad och mindre benägen att låta vid startögonblicket. Det har i och för sig bara hänt en enda gång och gav inget nerdrag, men hon ska vara helt tyst. Då behöver man inte fundera på domarens kriterier vad gäller nerdrag för ljud.



Det är en enormt härlig känsla när man med ett enda ord, "Marsch", frigör all energi som ligger redo att explodera i en liten hundkropp. Man måste vara rapporthundsförare för att begripa vad jag pratar om. Jag förundras över att hon finner det så lustfyllt att springa över tungsprungna myrar, klättra uppför berg, hoppa över diken och stockar, för att i slutänden få smaka på ett par matskedar av Ceasars oxkött med lever i. Ligga och vänta och sedan springa igen.

Nåja, vi packade i hop och traskade vidare till C-stationen. Det var en klurig förlängning där vi passerade ett par myrar och på den sista vinklade vi ner vänster strax innan C-stationen. De andra hundarna kom utan problem och jag gick fram för att vänta på Allti. Jag håller alltid dålig koll på tiderna eftersom man inte kan göra ett skit åt dem, men kände att det tog längre tid än det borde göra. Jag började oroa mig för att hon blivit halt igen, men så dök hon upp. Ett par minuter försenad. Ordentligt trött. Hon gick in de sista metrarna.

Jag brukar inte nämna några hundnamn eller andra namn heller för den delen i min blogg. Men av de initierade på stationen fick jag veta att den riesenschnauzer, som startade före Allti, var jämnsnabb med den snabbaste hunden på SM i Edsbyn förra året. Då började jag intressera mig lite för tiderna.

Första sträckan hade riesen 2.11. Allti hade 2.04. Sedan kom den hemska andra sträckan där riesen hade 3.50 och Allti hade 5.36. Vi tappade alltså 1.46 på denna sträcka. Att Allti hade haft problem på förlängningen var jag helt övertygad om. Hon brukar inte ställa till det på grundsträckan.  Dessutom vet ju alla som följer den här bloggen att Allti inte kan spåra.......skojar förstås. Tesen om att det var förlängningen som strulat stärktes på tredje sträckan. Riesen sprang tredje sträckan på 4.14, medan Allti drog ner till A på 3.20.

På tredje sträckan vände en av elithundarna, så vi var bara tre kvar till fjärde skicket. Förlängningen från C till D gick rakt bakåt och korsade en grusväg. Sedan genom fin skog. Visserligen obanat, men halvhögt blåbärsris och mycket, mycket vacker natur. Ytterligare en hund vände på fjärde sträckan och när riesen kom in på D, var det bara en orolig väntan för mig kvar. Vi visste då att den tredje hunden var ute och sprang någonstans, så det var väldigt pirrigt ett tag. Men Allti kom in ganska precis tre minuter efter riesen. Det var för övrigt då jag såg hennes kanontid på tredje skicket, så jag hoppades att hon skulle klara sig utan tidsnerdrag.

När jag kom tillbaka till A berättade Ove att han hade kommit 8 sekunder för sent fram till starten inför sista skicket. Dessutom hade han väntat fem sekunder extra innan han skickade, eftersom han var orolig för ojämn tid. Jag blev arg och menade att så kan han inte göra. Blir det ojämn tid, så blir det. Men att det vore fördjäkligt om de sinkade sekundrarna skulle vara skillnaden mellan tidsnerdrag eller inte. Jag menade att han omöjligt kan veta vad de där sekundrarna skulle innebära i slutänden. Och så tycker jag fortfarande, trots att Ove hade rätt den här gången. Vi fick ojämn tid med 12 sekunder. Allti hade 5.24 upp upp till D. Eller egentligen sprang hon på 5.11, eftersom Ove sinkat henne 13 sekunder. Riesen hade 5.21 och vi var 48 sekunder efter totalt. Alltså fick vi inget tidsnerdrag.

Ojämn tid innebär maxbetyg 9. Men vid närmare eftertanke är jag glad att hon hade tre mycket bra sträckor. Man kan ju tänka att de där 12 sekunderna kostade 29 poäng. Men det är fel tänkt. Det ska egentligen inte skilja mer än 30-60 sekunder mellan andra och tredje sträckan (Sträckan är ju lika lång, men på andra spårar de förlängningen och på tredje är det känd sträcka). I Alltis fall skilde det 2.16. Men det viktigaste för mig är att hon var bra mycket snabbare på tredje än på andra skicket. Det ser jag som en styrka.

Jag insåg att vi fortfarande skulle kunna klara vårt mål. Målet med tävlingen var att fixa ett kvalresultat till nästa års SM. Men den möjligheten försvann vid uppletandet. Uppletandet var förlagt till en vall och det såg barnsligt lätt ut. Stora fina föremål, som vi fick se i förväg. Jag ställde mig först vid vänstra kanten, men eftersom Allti var riktad mot höger, så flyttade jag mig och började där i stället. Hon galopperade rakt ut och tog första föremålet längst ut vid högra hörnet. Jag flyttade mig inåt en aning och hon galopperade direkt ner till vänstra hörnet och tog det andra föremålet. Fasen också. Detta såg riktigt lovande ut. Trodde jag för ett kort ögonblick. Sedan kommer den pinsamma delen. Jag skickade Allti på mitten och hon sprang åter längst ut. Jag begrep ju att de två föremål som fanns kvar låg typ i mitten och/eller nära. Någonstans. Så började prinsessan att beta. Just det! Hon började springa, nosa, snappa efter grönt, saftigt gräs som den värsta ko. När jag insåg att jag inte såg i syne, så sa jag åt henne och då hände något som var minst lika pinsamt. Hon satte sig och bajsade. Alltså, om jag någon gång under tävlingen hade önskat mig någon annanstans så hade det varit då. Efter detta försökte jag uppbringa så positiva känslor som möjligt för att få i gång henne igen. Jag fick till ett normalt skick, men i övrigt fjantade hon bara omkring. Vi fick 0-5 på uppletandet och nollan var inte alls fel om jag uttrycker det så. Att hon är dålig på att leta på den nära "planhalvan" har jag ju själv upptäckt. Men att hon skulle lägga av på det här ynkliga sättet hade inte funnits i min sinnevärld.

Efter uppletandet var det lunchuppehåll. Vi åkte till campingen och åt vår medhavda matsäck. Vi passade även på att tanka vid den lilla byns pump, vilket i sig var en upplevelse.

Med tanke på uppletandet, var jag orolig för hur lydnaden skulle kännas och vilka överraskningar som skulle bjudas på där. Dessutom hade hon skurit sig på nosen när hon åt gräs, så blodet sipprade fram. Platsliggningen gick bra och vi tittade på vår medtävlares lydnad. Jag höll nästan på att glömma bort att värma upp lite. Men bajsa behöver hon ju inte i alla fall, tänkte jag lite ironiskt.

Detta inlägg blev långt ändå, så jag ska inte gå in på några detaljer. Men missarna kan jag ju nämna:
På fria följet skedde samma sak som på domarprovet. Vid en rak halt missuppfattade hon och trodde det var vänster om halt. Så hon hamnade väldigt snett bakom. Måste vara något jag gör. På långa inkallningen låg hon inte helt stilla, men i övrigt bra. På framåtsändandet blev det kort den andra sträckan. Jag tyckte väl att vi fick skicka ganska nära gruppen, så hon bröt av väldigt tidigt. Men dessutom gick hon in i en väldigt långsam skritt. Precis en så långsam skritt som jag vill ha, men med henne 12-15 meter ut. Skallet var sämre än vanligt, men hon höll i det. Apporteringarna som vanligt. Hoppet var slött och jag trodde knappt hon skulle ta sig över. Stegen var som vanligt. Krypet kändes inte särskilt bra. Jag tyckte inte att hon följde som hon brukar, men vi fick faktiskt betyg 9-9.  En lydnad på 268 poäng är jag så klart nöjd med. Men det var framförallt känslan mer än utförandena som kändes bra. En pigg och alert liten vovve.

Vi vann på 544,25 poäng och fick cert. Ett cert - det tionde, är alltid kul. Men visst hade jag velat ha fullt på rapporten. 29 poäng till. Och visst hade jag velat ha in alla fyra föremålen, säg 39 poäng till. Men jag har hållt på tillräckligt länge för att veta att så kan man inte resonera:-).

/ Träning /

14 juli - Bra träningar


Ett gammalt foto på min underbara och roliga hund <3
Foto: Lina Andréasson.

I tisdags var vi i väg och tränade rapport i Botkyrka. Jag ville kolla av att Allti var OK efter sin hälta. Min motförare var skeptisk, men jag sa att det bara skulle bli två skick. Det var tufft att sluta efter två skick och min prinsessa gillade inte alls detta påfund, trots att blåbären runt hennes uppbindningsplats smakade henne väl. Men jag var stolt att jag hade hållt mig till min plan. Nu kom det inget surt efteråt, utan hon är lika ohalt som normalt. Men om det nu skulle visat sig att vilan varit för kort, så hade det ju känts skönt att inte frestat på onödigt mycket.

Anledningen till att jag ville testa är helgens rapporttävling i Myckelgensjö, som jag sett fram emot. Nu är det visserligen ganska många hundar och ju fler hundar, desto större risk för strul i ledet tänker jag. Men jag hoppas och tror på underbara rapportmarker jämfört med de jag sett senaste året, dvs sedan jag börjat gå ut på rapporten. Jag begriper inte varför rapportbanor antingen måste läggas där det är risigt, slyigt, avverkat med en massa otäcka avhuggna stammar som sticker upp eller också trist längs en kraftledningsbana. Nej, lite härligt fartiga stigar varvat med tuffa backar, obanad terräng i blåbärsris och kanske någon myr. Gärna teknisk, med stigbyten och nittiogradsvinkel på sista förlängningen. Sånt vill jag se mer av. En sån bana längtar jag efter. Prinsessan skiter nog i vilket, bara hon får springa. Och hon känns vara i en härlig form nu.

I går kväll bestämde jag mig för att träna uppletande "utanför knuten". Siktet var inställt på att träna föremål som ligger nära baslinjen. Jag tog min väska med uppletandegrejer med mig och gick runt på stigen i skogen bakom huset. Med jämna mellanrum och på lämpliga ställen stannade jag och vallade en korridor. I första korridoren lade jag ett föremål på djupet. När hon hade hämtat det, skickade jag i gen och medan Allti var på djupet, gömde jag ett föremål bara fem meter ut. Och som hon letade. Fram och tillbaka, men aldrig närmare än 10-15 meter. Där någonstans letade hon ut på djupet i gen. Envist som synden började hon även kolla av utanför vallningen. Jag tog inte tid, men tror säkert att hon letat i 3-4 minuter innan hon till sist letade allt närmare mig och till sist tog andra föremålet. I andra korridoren gjorde jag nästan likadant, men lade ut både det djupa och nära föremålet samtidigt. Uppenbarligen hade hon inte näsan på, utan tog det som låg längst ut och sedan upprepades proceduren från korridor nummer 1. Men hon höll inte på lika länge innan hon började leta närmare baslinjen. Så här höll jag på i ytterligare ett par korridorer och hon snappade vitsen med att leta närmare mig. I den femte och sjätte korridoren klippte hon det nära föremålet direkt. Och det hade inte med motvind att göra, eftersom korridorerna låg på var sin sida om en stig.

I dag hade jag bestämt träff med ett gäng C-hundar. Vi träffades i Kjula klockan halv tio och började med spår. Ingen lade sitt eget spår och alla följde med på alla spår. Så jag är ganska mör i benen nu i kväll. Men det kan även bero på kvällens aktivitet, som jag återkommer till. C-barnen, Cax, Cross och Clicker var duktiga. Sedan var det Alltis tur och vi hamnade i princip i samma situation som i Östersund. Hon började med ett intensivt spårarbete och efetr dryga hundra meter tappade hon det och började slå runt. Hon gick i en cirkel och flera varv, utan att "nappa" någonstans. Det slutade med att jag kopplade loss henne. Hon slog lite hit och dit och sedan drog hon i väg. Jag skyndade efter och efter ett par hundra meter stod hon med en pinne i munnen. Jag kopplade på linan och efter det, så gick det hyfsat bra. Vi passerade t o m en bärplockare som stor dryga tio meter från spåret och hon fixade det galant. Vi hade terrängbyte från skog till äng och tillbaka i skog igen. Inga problem. Hon hade lite svårt i slutet, men där hade vi sett bärplockare myllra omkring, så det säger jag inte så mycket om. Och visst kan det varit bärplockare även vid första tappet, men jag tror inte det. Så en fundering jag har är om hon har för hög förväntan, bräner av en massa krut i onödan och inte orkar hålla koncentrationen. Jag ska fundera på det och testa e mikropaus nästa gång. Att koppla loss henne är ju inget bra koncept egentligen. I dag ville jag bara se vad som skulle hända om jag gjorde det. Vi diskuterade också hur det skulle vara om jag går längre bak i linan och låter henne jobba som den rapporthund hon är. Nu håller jag henne ganska stramt för att hon inte ska få upp en sån sjuhelsickes fart och längst ut i linan är man ju ganska kraftlös.


Också ett gammalt foto. Taget av Lina förra sommaren.

Eftermiddagen blev bättre. Vi körde lydnad och även där är jag imponerad av C-barnen och hur de har utvecklats sedan förra året. Vi körde med en hel del folk på planen och jag är mycket nöjd med träningen för Allti's del också. Ett bra ställande på inkallningen, och jag bröt och belönade där. På framåtsändandet körde jag några saktagåenden innan jag körde hela. Det känns bra. Krypet fokuserar jag bara på tekniken nu. Skallet på att hon ska sitta ner när hon skäller. Intensiteten är helt ok med tanke på att hon i grunden hade väldigt svårt för att komma till skall. Apporteringarna är som de är och där vill jag egentligen bara kunna kasta metallapporten längre. Min skadade armbåge ställer till det. Innan den krossades kastade jag över huvudet. Nu kan jag bara göra underhandskast (heter det så?). I vilket fall som helst så försöker jag få snurr på den. Ju längre kast, desto högre fart.


Allti i väg på apportering, men inte från i dag :-).
Fto: Lina Andréasson.


På hoppet gjorde jag bara ett par uthopp mot targetpinne. Och stegen, ja den är som den är med tvåtassfattningen;-).

Jag kom hem från dagens träning strax efter klockan sex. Sedan har jag och Ove jobbat med mekanisk ogräsbekämpning. Klockan var halv tio när vi kom in. Så benen är ganska möra nu.

I morgon packas ryggsäckarna och vi drar i väg upp till Örnsköldsvik. Och på lördag får vi se om vi har bättre tur än sist. Hoppas alla hundar springer och springer de inte ska de helst stanna helt på stationen. Vill inte ha strul på sträckan. Men skulle det gå åt helvete, så ser vi fram emot en trevlig helg i hop med bror och svägerska:-).