/ Allmänt /

30 mars - Närmar sig deadline

Denna vecka har mest handlat om att få till de sista redigeringarna på "I de färgblindas rike". För den här gången ska jag väl tillägga. När redaktören gjort sitt arbete så väntas väl mer jobb kan jag tro.

Det var sista veckan som vi åker till simmet två ggr per vecka. Skönt. Nu vill man börja vara ute mer. Jag har varit slarvig med klövjeväskan denna vecka. Det är så förbaskat tråkigt, men jag ska sätta fart igen nästa vecka. Däremot har jag varit duktig med att stretcha höftmusklerna 2-3 ggr/dag. Intervaller har det också blivit och i morgon rapportträning i Barva.

I dag har Allti varit hos tanddoktorn. Hon har en avslagen tand och förutom en svart prick i mitten så har tanden gulnat. Det är den lilla framtanden nertill som sitter närmast den högra hörntanden, I3 tror jag den heter. Veterinären började med att lyssna på Alltis hjärta.
- Åh, här har vi en hund med bra kondition verkar det som, sa hon.
Det kändes bra att höra.
Tanden var avslagen och veterinären rekommenderade mig att ta bort den. Hon förklarade att bakterier letar sig ner i pulpan och att det kan ge böld vid tandroten. Jag ville inte operera i dag eftersom vi är anmälda till tävlingar under april. Samtidigt så väntar jag på att Allti ska börja löpa vilken dag som helst. Men säker är jag inte eftersom hon i bland börjat löpa när hon är som mest urfälld och i bland när hon pälsat på sig efter urfällning. Dessutom borde det dröja pga att hon har haft valpar. Så jag bokade operation 12 juni, men kan boka tid tidigare om hon börjar löpa.

Bolt är förkyld. Han harklar sig och har både inåt- och utåtnysningar. Snorig är han också och snarkar nästan lika mycket som husse. Jag beställde tid hos veterinären på tisdag då jag ändå ska dit och ta progesteronprov på Aqila. Jag tror vi ska åka i två bilar till veterinären. Det är ju lite synd om Bolt att åka dit i hop med en höglöpande tik. Jag kände mig lite dum när jag frågade om de hade munkorg på kliniken. Det har de, men för säkerhets skull ska vi fasta Bolt på tisdag morgon utifall att de behöver ge honom lugnande för att kunna undersöka honom mer ordentligt. Det är ju inte så lätt att titta i halsen om han har munkorg på sig.

Drive har varit dålig i magen. De har fått tuggben som både han och Bolt blev dåliga av. Allti måste ha en järnmage för hon har inte reagerat alls. Bolt har blivit bra i magen av sig själv, men Drive har fått leva på maizenavälling i dag.

I eftermiddag har jag, Allti och Drive varit i Kjula och tränat uppletande. Jag är väldigt nöjd med de uppletanden som Allti gjort på träning i vår. Hoppas det håller i sig på tävling. Jag passade på att träna lite lydnad med Drive också. Bland annat platsliggning och han skötte sig jättefint.

Nu blir det ett sista dygn med mitt manus. Jag har suttit nere i valprummet och jobbat så att Drive slipper vara ensam så mycket på kvällarna. Det blir nog så i kväll också.

/ Träning /

27 mars - En underbar träningsdag

I dag hade jag bestämt träff med ett gäng Endurohundar och ett par Äventyrshundar i Katrineholm. Vi hade bokat in en heldag 09.00-16.00.

Vi började med uppletande och budföring. Åtta hundar med mina två inräknade. Fast Allti fick stå över budföringen. Jag var för övrigt väldigt nöjd med Alltis uppletande. Det är ju ett moment som vi gärna vill börja "sätta" på tävling nu. Det handlar nog mest om att jag måste kontrollera mina känslor. Negativa tankar smittar snabbt av sig på hunden. Drive fick både leta och springa budföring. Det gick bra för honom också.

Vi var inte riktigt lika många kvar på eftermiddagen då vi tränade lydnad. Monica och Cash hann köra i genom lydnadsklass 1 innan jobbet kallade.


Linda och Clicker i bakgrunden, gör sig redo för entré på lydnadsplanen.


Linda och Enduros Clicker körde i genom lägre klassmomenten.


Therese och Cax körde i genom lydnadsklass 1, men har även kommit en bra bit på
appellmomenten.


Jag tävlingsledare, Therese och Cax förbereder sig för hoppet.

Jag körde i genom elitlydnaden med Allti. Fria följet är inte mycket att säga om. På långa inkallningen har hon börjat med att gå på tävlingsledarens kommando. Nu är jag inte särskilt orolig. Rent tävlingsmässigt så skulle det aldrig märkas, men på träning kommenderar jag aldrig på tävlingsledarens kommando. Och nu upptäckte jag att hon stannar utan mitt kommando så snart tävlingsledaren sagt "kommendera". En annan skillnad på tävling är i och för sig att tävlingsledaren i regel står bredvid föraren, så hunden aldrig hör vad TL säger. Men jag vill ju att hon ska diskriminera allt utom vad jag säger. Så vi får fundera på detta. Ett förbaskat moment som alltid är lite berg-och dalbana. Tre faser på framåtsändandet: Galopp, nersaktning till passgång, skritt. Jag vet inte om jag ska peta så mycket i det. Det enda jag kan göra är möjligen att träna en hel del galopper fram till brytpunkten. Saktagåendet är inte mycket att träna på. På krypet startar hon med dubbelfattning (skutt) och övergår sedan till att koordinera, men skutten kommer tillbaka efter halter och vinklar, så det kan vi väl försöka fixa till. Skallet är lite ringsrostigt, men det har hon ju alltid haft svårt för. Apporteringarna var normala, men eftersom hon inte trycker på hela vägen in så blir det "bara" nior. Hon är halvslapp i sina uthopp på hoppet, så jag ska köra mycket uthopp ett tag. Stegen är som den är. Jag kanska låter lite blasé. Och ja, jag har alltid haft svårt att motivera mig att ändra på något när mina hundar är 5-6 år. Jobbar hellre på koncentration och glädje än att peta i det där sista. Sitter liksom nöjd på något vis och hoppas på en Lidners knäpp när det gäller eller att det räcker ändå.

Jag tog även ut Drive på lydnadsplanen. Vi gjorde inte så mycket mer än fritt följ, sitt stanna kvar och ingång samt läggande. I övrigt tyckte jag det räckte med att han låg bredvid mig medan Annika körde i genom Äventyrs Jolin. Det var väl när de körde apporteringen som jag tog det säkra för det osäkra och lekte med honom för att distrahera lite. Annars låg han lugnt. Det kändes också bra att kunna ha honom lös på planen medan Jolin låg vid sidan och en annan hund med förare tränade längre bort.


Vi diskuterar Jolines träning. Drive väntar på sin tur.



Platsliggning. Cax närmast. Sedan Joline och Clicker.



Platsliggning. Clicker närmast.



Bröderna Clicker och Cax. Ingen hanhundsaggressivitet här inte.

Det skynke jag haft liggande över hundburarna i bilen gled av redan på vägen till Katrineholm. Drive började gnälla vid bilmöten, men jag vrålade åt honom att lägga sig ner och då låg han fint hela vägen till Katrineholms BK. Jag tog bort skynket innan hemresan och det var lugnt och tyst i bilen. Jag sa åt honom att lägga sig vid ett par tillfällen. Så han börjar nog förstå att jag inte gillar biljakter under bilresorna;-).

Jag rastade honom här hemma innan han fick gå ner till sitt rum. Då var det några ekorrar som ilade mellan träden, sprang upp, kastade sig ner och ilade vidare. Drive var förvånansvärt lugn och valde att leka med mig och en boll i stället.

I morgon blir en lugn dag för hundarna. Jag har en del att jobba igen efter dagens "semester". Jag ser redan fram emot nästa träning med Endurohundarna. Vi bokade in plats och datum. En bonus med uppföderiet - att ha ett gäng entusiastiska hundförare att träna med:-).

/ Tävling /

26 mars - Grattis Ola och Bias!


Ola och Bias på tävling förra året.                                                     Foto: Eva Hall

Årets första tävlingsresultat är noterat. Ola och Bias tävlade elitklass spår i helgen och är den andra Endurohunden att uppnå certpoäng. Den första är hans mamma Allti. Men det kommer flera. En hel hög Endurohundar är på väg uppåt i klasserna. Det hade blåst kraftigt på Alvaret och jag antar att det var svårspårat. Ola och Bias fick i hop 534 poäng med två pinnar borta på spåret. Bra jobbat! Nästa gång blir det cert:-).


Bias har tagit täten i leken med familjens fina storpudel Tova.                Foto: Eva Hall


Ja, det var ju en trevlig inledning på dagens blogg. Min dag startade däremot mindre trevligt. Jag tycker att det går allt bättre med Drive och bytte antidragsele mot halsband i dag. Funderade på om jag skulle förankra i midjebälte, men vad tusan han har ju börjat lyssna på mig. Promenaden inleddes med slakt koppel och han "lyssnade" bakåt när jag bytte riktning. Så plötsligt mitt i denna idyll drog det i väg ett par rådjur framför oss. Jag var inte beredd utan höll längst bak i öglan med en hand. Normalt brukar man se på hunden att den börjar vädra och dra i kopplet. Men Drive går från ett fullständigt avslappnat lullande till att explodera. Det var som en katapult och jag drogs omkull ögonblickligen. Knep igen handen så länge jag kunde och försökte bromsa genom att kasta mig bakom ett träd, men skrapade handen och var tvungen att släppa. Jag hittade honom fem minuter senare med kopplet intrasslat runt ena bakbenet. Jag var inte glad och han fick gå bakom mig hela vägen hem, vilket accepterades med lite slokande öron. Oj, vad jag ångrar att jag inte hade midjebältet så att jag hade kunnat stoppa honom direkt. Men i våra viltrika skogar kommer det fler tillfällen. Helt säkert. Och då ska jag vara förberedd.

Jag fick en otäck känsla av "out of control" i dag. En känsla jag inte haft på många år. Det är svårt med vuxna hundar som börjat belöna sig med jakt. Så i dag återvänder jag till att skriva om detta med jakt. Faktum är att det handlar om liv och död, både för vilt och hund. Om ett par månader börjar rådjuren föda sin kid och det är fullständig katastrof med jagande hundar i markerna. Redan nu kan de ställa till med stor skada genom att rådjuren är dräktiga och kan kasta sin kid under stress.

Den senaste veckan har jag stött i hop med rådjur varje dag när jag morgonrastat Allti och Bolt. I fredags såg jag på hundarna att de nosade som sjutton på ett ställe. När vi hunnit femtio meter stack två rådjur i väg i full galopp åt vänster. Hundarna stannade upp och stod och tittade efter dem och vid mitt "Här!" kom båda i full fart till mig. Vi fortsatte promenaden och rådjuren hade tydligen valt att göra en halvcirkel för plötsligt korsade de stigen bara 20 meter framför hundarna. Samma sak igen. Hundarna stannade upp och tittade efter rådjuren. Jag kallade på dem och de släppte direkt. Men så har det inte alltid varit.

Alla våra hundar har jagat någon gång. Min första schäfer jagade harar i princip varenda dag i två års tid. Jag bodde då i Västerås och vi hade trafikerade vägar kring det grönområde där jag brukade morgonrasta. Jag berömde honom varje gång han kom tillbaka, för jag hade lärt mig att man skulle vara glad när hunden kom. Men så efter två års jagande, så läste jag en artikel i Hundsport och ändrade taktik. En hund som lämnar sin flock är inte välkommen tillbaka. Det har alltså ingenting med jakten att göra, utan bara det faktum att hunden lämnar flocken. Så jag började ta tag i honom när han kom tillbaka och skällde på honom. Han fortsatte att jaga och jag fortsatte att banna honom. Efter ett par månader upptäckte jag att jakterna blivit kortare och kortare. Och en dag kunde jag kalla tillbaka honom. Svårigheten var att bestämma sig för gränsen, dvs hur långt fick han springa utan att få skäll. Min gräns var att han överhuvudtaget inte fick starta en jakt. Det tog ungefär ett halvår att få honom att sluta jaga helt.

Nästa hund var en tempererad tik. Hon var runt året när hon drog på vilt första gången och det tog några gånger innan hon slutade jaga. Qrossa försvann en gång nere i Svaneholm och var borta i en timme. Vi var riktigt oroliga eftersom det fanns en otäck järnväg som hon skulle passera för att komma hem. Men även henne fick vi att sluta bry sig om vilt. Duro hann också jaga några gånger, men jag kommer i håg hur häpen jag blev när jag kunde konstatera att han slutat jaga. Jag var ute och cyklade med honom lös på grusvägarna runt oss. Plötsligt hoppade ett rådjur upp och korsade vägen alldeles framför oss. Jag vrålade till och möttes av blicken från en lugn hund vid min sida ungefär som "vad gastar du för?"

Allti jagade första gången vid ett års ålder. Då var hon borta i 35 minuter och jag var hemskt nervös eftersom det var nära tre trafikerade vägar, bland annat E20. När jag kände hennes tassar i ryggen, hon brukade göra så, så blev det inga bannor. Däremot drog hon efter hare ett par gånger här hemma och blev uppläxad efteråt. Bolt samma sak. Allti startar aldrig jakt i dag. Det får springa upp hur mycket vilt som helst. Jag litar till hundra procent på henne. Jag är inte lika säker på den saken vad gäller Bolt. Däremot är jag säker på att han vänder direkt på inkallning.

Jag kan konstatera att det är betydligt enklare med valpar än med vuxna hundar. Valpar springer inte särskilt långt och de tar åt sig på ett helt annat sätt än en vuxen hund. Fox var bara fyra månader när han sprang efter en hare. Han försvann ur synhåll, men var tillbaka lika snabbt. Han jagade aldrig mer i hela sitt liv. Däremot vet jag att när Odette drog i väg, så sprang han i kapp henne, tryckte ner henne i marken och tog henne med sig tillbaka till flocken. Så om man ska vara på den säkra sidan så ska viltrenheten tränas in redan på den lilla valpen. Det är mycket vanskligt att som vi, låta det gå så långt som till jakt och dessutom ta flera gånger innan problemet är löst. En enda jakt kan vara den sista. Jag ska klura en del på detta inför nästa valp jag skaffar, men jag kommer att uppsöka viltrika områden redan med den lilla, lilla valpen.

I våra hundflockar har "utbrytare" alltid blivit uppläxade av de andra hundarna. Det räcker med att någon lämnar stigen för att göra sina behov eller halkar efter för att de ska stanna och kissa, så blir de nertryckta av de andra. Det handlar alltså i första hand inte om att få hunden att förstå att den inte får jaga. Det handlar om att den under inga omständigheter får lämna flocken. Jo, den får, men är inte välkommen tillbaka. När Bolt jagade i väg efter en räv för ett drygt år sedan, så fick han inte följa med oss hem på närmare avstånd än ca 30 meter. Plötsligt var han helt försvunnen och jag gick tillbaka till den plats där jag schasat i väg honom sist. Lite full i skratt blev jag när jag såg att han satt kvar där och såg alldeles villrådig ut.

I övrigt har dagen bestått av redigeringsarbete och hundsim. Jag fick åka själv i dag eftersom Ove hade ärenden att uträtta i stan. Det var inga problem att få Drive att hoppa i bassängen. Jag tror att han börjar gilla det där med simningen. Allti fick köra sina intervaller, men jag minskade ner lite så det blev 4 x 2 minuter.