/ Träning /

31 januari - Hemma igen!


Enduros Bolt - en uttrycksfull kille som nu fått upp ena örat...;-)

Jag hade föreställt mig att de 95 milen hem skulle bli väldigt, väldigt jobbiga. Men det gick hur lätt som helst. Om vi hade bott kvar i Karlskrona, så hade jag nog tagit mig dit också...;-).

När jag var i Umeå ringde Marie, kennel Jinoero och frågade om jag ville stanna i Härnösand så skulle hon bjuda på lite mat. Tack snälla Marie för god paj och ett trevligt uppehåll.

Jag startade från Luleå strax efter åtta och kom hem vid tiotiden på kvällen.

Om Aqila har blivit något kilo lättare under veckan, så tyckte jag nog att Allt-I blivit lite rundare...;-). Så i dag när jag hade varit till Katrineholm och lämnat tillbaka Aqila, så körde jag ut Ove i fårhagen så att vi kunde träna lite intervaller. Tyvärr var det ganska halt underlag, så vi kunde inte köra mer än 100-150 meterslopp. Det blev 2 x 10 sådana. Sedan lite kryp och skall förstås.

Innan jag åkte med Aqila så tränade jag kryp med henne också. Det var inget jag gjorde helt självsvådligt, utan Nina hade sagt att jag väldigt gärna fick träna med Aqila under veckan. Nina har gjort ett bra jobb med tekniken framifrån och jag provade även att låta henne krypa vid sidan. Hon är mycket lugnare nu när hon vet vad som förväntas av henne.

På eftermiddagen hjälpte jag Josefina och Bolt med lydnadsträning.


Linförighet. De har fin kontakt och Bolt älskar verkligen sin matte.


Framförgående mot targetpinne


"Dutt" .....


...Klick och belöning


Jag vill kolla lite hur vi ska gå vidare med träning av ingångar. Jag
hade svårt att se vad Josefina skulle göra utan att själv "känna på
honom". Men det var svårt eftersom han hela tiden ville till sin matte.;-)


I stallet tränade dom ligg och apportering vid sidan.

/ Allmänt /

29 januari - Jag hade i alla fall tur med vädret

Under förmiddagen väntade jag på besked på blodprovet. När jag inget hade hört klockan halv elva så ringde jag SLU och frågade om provet kommit fram och om det hade analyserats. De svarade att det var klart och hade skickats till Distriktsveterinärerna. Jag ringde på deras mobilnummer, men fick inget svar. Jag åkte dit, men det var obemannat. Slutligen fick vi provresultat och det var inte särskilt upplyftande. Det visade sig att progesteronvärdet låg på strax över 71 nmol/liter redan i går. Vi lät hundarna träffas i dag i alla fall. Chansen fanns ju att det skulle gå, men Aqila vek inte ens svansen i dag.

Man kan ju rannsaka sig själv hur många gånger som helst, men det tråkigaste var nog ändå strulet med blodprovet. Om vi hade fått måndagens provsvar i tisdags så hade vi sannolikt försökt mycket mer. Nu utgick vi ganska snabbt från att det var för tidigt när Aqila gick undan. Med lite mer stöttning samt fler och längre träffar så hade de sannolikt parat sig.

Vi lurades av flera saker. Dels att progesteronhalten var så låg som 1,7 förra onsdagen. (Jag var visserligen osäker på hur snabbt det stiger. Men det var ju därför vi tog nytt prov i måndags. Förbaskat också! ) Dessutom att intresset ökade från måndag till onsdag, men att hon efter ett tag gick undan och ville leka i stället. Men med provsvar från måndag så hade vi inte behövt gissa. Då hade vi vetat säkert. Samtidigt känns det lite klantigt eftersom vi faktiskt hade en duktig hanhund som vi borde ha litat på. Även Aqila visade tydliga tecken på parningsvilja och jag borde kanske insett att en orutinerad tik kan behöva mer stöttning. Alltså blev jag en erfarenhet rikare.

Det brukar vara en mening med allt är mitt eget motto. Fast jag just nu har lite svårt att se vad det skulle vara.

Men det finns många positiva saker med resan. Jag har träffat släkt och vänner. Jag har fått möjlighet att lära känna Aqila på ett helt annat sätt. Att hon är bra visste jag. Men hon är ändå en snäppet bättre hund än jag hade trott. En balanserad och miljöstark hund. Jag hade uppfattningen att hon ligger lite högt i stress, men det har visat sig vara helt fel. Jag fick även träffa Zaiko och blev mycket förtjust i denna hane. Jag träffade även hans dotter och skulle ha köpt henne direkt om jag inte redan hade en hund. En riktig liten pärla är hon. I bland önskar man att man kunde leva parallella liv..;-).

Jag har pratat med Nina och vi kommer inte att para Aqila vid nästa löp, eftersom hon ska köras upp till elit i höst. Våren och sommaren behövs till träning. Däremot är vi inriktade på att para henne löpet därpå, dvs i slutet av december. Hanhunden är redan bestämd. Det blir Zaiko.

Sovdags. Har en lång resa framför mig i morgon.

/ Allmänt /

28 januari - En neverending story


Ovanligt att se Aqila så här trött....

I dag ringde jag Distriktsveterinärerna på deras telefontid mellan klockan åtta och nio. De förklarade att blodprovet inte kom fram till SLU i går. Jag sa att jag tyckte att de kunde ha ringt mig ändå och talat om hur det förhöll sig så hade jag inte behövt gå omkring och vänta hela dagen. De bad om ursäkt och ringde lite senare och sa att blodprovet inte hade kommit fram i dag heller. Så jag åkte och tog ett nytt blodprov.

Hemma hos min bror så har Aqila tikskydd på sig, så jag har inte tänkt på hur blodet ser ut. Men i dag på veterinärstationen så slog det mig att hon dels droppade ganska mycket. Sju, åtta droppar på golvet inom loppet av några minuter. Det var visserligen inte blodrött, men jag tycker nog att det är mörkare än det brukar vara när det är dags. Så det ska bli väldigt spännande att få veta var hon ligger i löpcykeln. Om inte annat så får jag en ny erfarenhet.

På eftermiddagen fick Aqila träffa Zaiko och vi tycker nog att hennes beteende i går och i dag är annorlunda än tidigare. Dels står hon längre tid innan hon går undan. Dessutom höjer hon korset på ett sätt så att han lättare ska "komma till" (avancerat detta...;-)). Men det är bara korta ögonblick. Sedan drar hon sig ifrån honom och vill starta upp lek i stället.

Det ska bli väldigt spännande att få provsvar i morgon. Dessutom mer värdefullt än det prov vi tog i måndags.

I kväll ska jag och Aqila vara ensamma hemma eftersom min bror och svägerska ska på 60-årskalas. Så nu ska vi ta en långpromenad på isen och sedan ska jag fortsätta på min bok. Jag har bestämt mig för att skriva slutet i kväll, eftersom jag har fått en bra idé hur det ska sluta.

Vi får förresten se om det blir en långpromenad. Aqila ser väldigt, väldigt trött ut där hon ligger.