/ Funderingar /

Denna dagen ett liv

Tja, uttrycket "Denna dagen ett liv" känner de flesta igen från farbror Melker i Saltkråkan. Astrid Lindgren hade som sjuttonåring sett uttrycket hemma hos den berömda författarinnan och kvinnosakskämpen Ellen Key.

I torsdags hade jag "fridag", dvs en dag som jag i stort sett skulle få lägga upp själv. Jag skulle visserligen vara hos tandläkaren klockan 11 och på kvällen var skyddsträning i Strängnäs inplanerad. I övrigt en dag till förfogande. Eftersom jag skulle föreläsa på Mälardalens Högskola nästa dag (i går), så var min plan att förbereda mitt föredrag om att leda förändringsarbete för magisterprogrammet inom Organisation och ledarskap. Förutom tandläkarbesöket hade jag en riktig kanondag framför mig.

Jag satte mig i bilen vid halv elva och åkte in mot stan. Redan innan jag kommit till Kjula kände jag att det var något skumt med bilen. Det var som om den hade luftbubblor i tanken. Eller som jag upplevt det när membranet varit trasigt. Vid gaspådrag en fördröjning och sedan ett skutt framåt. På 90-vägen tryckte jag gasen i botten för att se vad som skulle hända. Det hände ingentig mer än att en lampa med texten "Motorsystem service erfordras" tändes.

 
Jag körde försiktigt och var livrädd för motorstopp på knepiga ställen. Hos tandläkaren var det kö vid skärmen där man skulle knappa in att man kommit. Jag var där fem minuter i elva och kvinnan före mig i kön fick göra om sin inknappning flera gånger innan "Anmälan mottagen" kom upp på skärmen. Jag hade problem jag också så jag gick till receptionen för att anmäla mig. Jag talade om att jag haft problem vid skärmen varpå kvinnan i receptionen snäste att det kunde bli så när man inte kom i tid. Jag tittade på klockan och konstaterade att den var två minuter över elva. Jag kunde inte låta bli att fräsa tillbaka att jag faktiskt varit där fem minuter i elva, men att de före mig också hade haft problem. En liten adrenalinkick alltså.

Hos tandläkaren fick jag veta att jag dels måste dra en visdomstand och dels måte göra en rotfyllning. Det enda positiva med detta är att jag har tandvårdsavtal och betalar 200 kronor/månad oavsett vad som görs med mina tänder. Det kändes konstigt nog som om jag hade tjänat lite pengar.

Jag hoppades att bilen hade vilat sig i form eftersom Ove skulle ha den på eftermiddagen och jag skulle förbereda mitt föredrag. De enda ärenden som skulle klaras av inne i stan var att hämta ut penicillin som tandläkaren skrivit ut samt att köpa en ny bläckpatron till skrivaren.

 

Men bilen var snarare värre än på vägen till tandläkaren. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har en assistensförsäkring hos Folksam. Samtidigt var jag inte särskilt intresserad av att bli stående på en smal gata inne i centrum även om det bara skulle vara att ringa bärgning. Men jag beslutade mig för att chansa och försöka skutta mig fram till Bilia och höra om de kunde ta in bilen där. När jag väl var där så ringde jag först Folksams asstistensjour och förklarade läget. Jodå, de skulle fixa fram en hyrbil åt mig. Jag påpekade att Eurocar låg alldeles bredvid så det vore bra om jag fick en bil där. Det visade sig dock att Folksam inte hade avtal med Eurocar, så när jag hade lämnat in bilen som gick som akutärende så fick jag promenera in till stan. Det är väl ca 3 km och ingen större kraftansträngning men det var snålblåst och jag hade inga ordentliga ytterkläder. Jag passade på att gå in på Okay och köpa lite grejer. Jag formligen älskar att gå omkring och titta på kontorsmaterial och allt annat roligt som de har, men den främsta anledningen denna gång var för att få värma mig en stund. 

Snälla Olle med Äventyrs Lewis såg mig när jag hade några hundra meter kvar till OK/Q8 där hyrbilen skulle hämtas, så jag fick skjuts den sista biten. Klockan var halv två när jag lämnade OK/Q8 med hyrbilen. Jag skulle få ha den fritt i tre dygn och bokade ytterligare ett dygn eftersom tre dygn innebär att den ska återlämnas på söndag. 

För att göra en kort historia extra lång, alltså tvärtemot vad man brukar göra, så måste jag gå tillbaka dryga två veckor i tiden. När Josefina var här och vi skulle till Fotograf Malmabo för att fotografera hundarna så tog bankomaten mitt betalkort. Det visade sig att de byter ut korten från Visa till MasterCard. Jag har med viss fördröjning fått tummen ur och beställt ett nytt kort. Det nya kortet var aktiverat, men jag hade aldrig använt det tidigare. Jag åkte med hyrbilen till Media Markt för att köpa bläckpatron, men När jag skulle betala så fungerade inte min kod. Jag testade två gånger, men sedan var det bara ett försök kvar så jag signerade i stället. Därefter åkte jag till Apoteket för att hämta min medicin. Där stod jag för att betala 57,60 och kunde inte ens signera. I kassan sa de att det nog berodde på att jag bara hade ett försök kvar. Men det hade ju fungerat på Media Markt?!

Jag fick i alla fall en ny adrenalinkick och ringde till banken för att kolla vad fasen som hade hänt. När jag fick kortet så stod det att man kunde använda sin gamla kod. Det visade sig att när det gamla kortet har spärrats, vilket jag inte alls begriper varför det hade gjorts, så får man en ny kod. Men normalt kommer ju koden före kortet. Arg som ett bi var jag i alla fall. Jag ringde Ove för att be honom kolla om koden till kortet hade kommit med posten. 
- Vad håller du på med? frågade han när jag ringde.
- Vad då håller på med?
- Vad har du hållit på med, du skulle ju bara hämta hyrbilen och klockan är över tre nu.
Då kunde jag hålla mig för skratt.
I vilket fall som helst så hade inte dagens post kommit ännu.
Vi kom i alla fall på att jag kunde gå in på Coop och ta ut pengar på mitt Coop-kort så att jag kunde hämta mitt penicillin.

Halv fyra kom jag hem och hade då varit hos tandläkaren, köpt bläckpatron och hämtat ut medicin. Fem timmar tog det!!

 
Jag fick hoppa över skyddsträningen och i stället förbereda mitt föredrag. Jag funderade på att inleda med att berätta om min torsdag. För precis så kan det vara att vara chef och ledare. Dagen är inplanerad i minsta detalj. Något händer och hela dagen blir något helt annat. Kanske är det sånt som gör livet spännande. Men jag vill nog att de flesta dagar ska bli som jag planerat dem.

I dag hade jag planerat att åka til Stockholm Södra och titta på IPO-tävlingen där. Men genom att jag inte får ha hundar i hyrbilen stannar jag hemma och åker på någon annan tävling längre fram i stället. Dagen kommer att bestå av en superlång höstpromenad och lite lydnadsträning med lilla G. Inte så illa det heller :-).
 
/ Funderingar /

Stackelanvändning

Helgen har gått i hundens tecken, vilket gäller i stort varenda helg fram till 3 november. I går dömde jag lydnaden på klubbens lägre och högre spårtävling. I dag har jag varit på regelkonferens i distriktet. Rubriken syftar inte på att vi diskuterade stackelanvändning på dagens koferens, utan att detta blogginlägg innehåller lite om regelrevideringen och lite om stackelanvändning. 

Först regelrevideringen. De förslag jag lade fram som har nämnts här i bloggen tidigare blev väl mottagna. Det handlar dels om att förenkla appellklassmomenten för att få en bra stegring till lägre klass och samtidigt göra brukset enklare för nybörjare. När det gäller förslaget att ta bort platsliggningen verkar många vara inne på att vi i så fall ska införa krav på skottfasthet som inträdesprov till lägre klass. Tidigare krävde vi det i karaktärsprovet, medan genomfört MH med känd mental status i princip inte betyder några krav alls. Föraren kan t o m avstå skotten. 
 

Jag drog även mitt förslag om att införa möjligheten till uppvärmnng under rapporten. Till viss del kommer det att innebära mer störningar på stationen, men det är en ren träningssak. I skarpt läge under första världskriget kunde rapporthundarna få ligga i 12-13 timmar, medan föraren utförde andra sysslor, så nog borde våra hundar klara att ha en uppvärmningszon där hundar rör sig och ändå kunna ligga lugnt utan att tappa fokus på uppgiften.  

Mitt förslag:
 På SM:et 2014 i Nynäshamn hade arrangören placerat uppbindningsplatserna på djupet på ett sätt som gjorde att stationsområdet inte blev så långt. Om man gör så, så finns det plats för uppvärmningsrutor (räcker med 10 x 20 meter) på båda sidor om sträckan och de tävlande skulle fortfarande ha tid på sig att gå en bit i förlängningsriktningen innan start. Inför möjlighet att koppla loss hunden och värma upp i uppvärmningsrutan 15 minuter innan start. För att säkerställa att de tävlande har tid på sig att gå i förlängningsriktningen och hinna tillbaka föreslås en utökat tid mellan skicken, så att hundarna skickas med 5 minuters mellanrum. Denna förändring skulle innebära minskad risk för hundmöten. Detta skulle också innebära att det bara är max 3 hundar på uppvärmning samtidigt. De tävlande skulle alltså kunna lämna uppvärmningszonen och förbereda starten 5 minuter innan utsatt sändtid. 

 

En viktig del av rapporthundens kompetens ligger i att efter en längre tids väntan fortfarande med bibehållen motivation springa till den andra stationen. I regelboken står det i dag att hundarna ska erhålla minst 5 minuters vila. En del arrangörer tar detta bokstavligt och en ensam hund erbjuds ibland bara 5-10 minuters vila mellan skicken.

Förslag:
Ändra skrivningen till att hundarna ska erhålla minst 20 minuters vila mellan skicken. 

Diskussionerna innehöll en massa annat också, men det var alldeles för omfattande för att återge i ett bloggnlägg.

Så till min andra del av rubriken. Användning av stackel. Jag brukar roa mig med att titta på en massa olika filmer på YouTube för att se om jag kan få nya idéer och ny inspiration. I fredags kväll hittade jag följande filmer:

 
Inte alls särskilt nytt, utan ett hjälpmedel som många använder för att träna bakdelskontroll. Jag irriterade mig dock en del på att lådan inte var gummerad på undersidan utan gled i väg när hunden klev upp snabbt. Nästa film tyckte jag var snäppet intressantare att studera och slogs av att tankegångarna vad gäller hundträning och detaljer i stort sett är desamma över hela världen.
 
 
Jag blev lite förvånad när samma hundtränare även lagt ut detta filmklipp, men genom att han verkade så trevlig så kunde jag inte låta bli att kolla filmen. Eftersom jag under min barndom mer eller mindre bodde på brukshundklubben så har jag sett en hel del, i dag icke gångbara, träningsmetoder och ett stackel hängde i källaren hemma hos oss när jag växte upp. Jag trodde dock det tillhörde en förgången tid. 

 
Det jag inte riktigt begriper i filmen är varför öppningen på stackelhalsbandet skulle ligga vid struphuvudet medan den per automatik inte gör det när man använder ett halvstryp? I nästa film såg jag också mycket riktigt att argumentet med trycket på struphuvudet faller eftersom öppningen hamnar uppåt eller på sidan. 
Sedan blev jag intresserad att se vad det var för monstruösa hundar som krävde stackel när de i tidigare filmer kunde träna hundarna med positiva metoder. 

 
Nej, det var så klart inga monster till hundar. Jag kan inte heller påstå att hundarna i det här klippet utsattes för någon grövre misshandel. Det jag däremot frågar mig är varför de valde att använda dessa trista inlärningsmetoder. Är det för att de egentligen inte vill att hundarna ska utföra något alls? De vill enbart ha dem under kontroll. Jag menar detta är knappast hundar som tar initiativ och försöker ge järnet. Snarare försöker de komma på hur de ska undvika obehaget. Den lilla taxen ser man tydligt att den är mycket obekväm med situationen. Hur hade det sett ut med positiv förstärkning? 
Jag måste säga att jag har mycket svårt att förstå valet av metod.
Det jag funderar på är också hur liten korrigering som används och hundarna reagerar väldigt . Man kan ju då fundera på vad ett ryck i ett stackel gör med en hund och hur stor inlärningeffekt man får. 
/ Funderingar /

2 oktober - Stay hungry, stay foolish

I dag lyssnade jag på ett tal av Steve Jobs