/ Allmänt /

29 februari - Skottdagen!


Odette har bäddat ner sig och sina "valpar"...

Odette är i vanlig ordning skendräktig. Röjer runt i våra sängar och pysslar om sina valpar. Som naturligtvis inte finns. Samma visa varje år. I bland får t o m hon för sig att pinka revir. Har inte hänt på ett tag nu. Tack och lov. Husse blir inte god att tas med då. Trots att det är matte som tvättar i det här huset...;-)


Visst är det underbart med hundar?! Just nu befinner jag mig i en fas av livet då jag undrar hur det hade sett ut utan. Jag har mina misstankar. Typ spacat hem på Östermalm, sommarhus på Bahamas och vinterhus i Åre någonstans. Minglat runt med ytliga människor på diverse tillställningar och bekymrat mig om hur gardinerna matchar bordsduken och de specialbeställda tallrikarna från Rörstrand eller Gustavsberg.

I stället vaknade jag 06.30. Tog en halv timmes promenad med Drive. Därefter en timmes promenad med Allti och Bolt. Medan jag var i väg hann Ove rasta Odette, hämta tidningarna och fixa frukost. Därefter en trevlig frukost framför TV:n. Säkert lika trevligt som att sitta i en lägenhet på Östermalm, om nu det är något man drömmer om.

Klockan tio hade jag privatlektion med en hund och förare som gjort stora framsteg. För ett halvår sedan var vovven väl ungefär där Drive är nu. Kanske inte riktigt, men ungefär. Jag berättade detta för eleven med sin välartade hund, som numera lägger sig ner med huvudet mellan tassarna när vi pratar taktik. Efter lektionen tog jag in Drive. Måste säga att han är helt underbar Drive. Han sprang fram till eleven. Viftade på svansen och var skitlycklig. Sedan i väg och hittade en boll med snöre i. Den kan man tydligen ha jättekul med. Antingen hålla i bollen och ruska på huvudet så att snöret slår i sidorna. Eller tvärtom, dvs hålla i snöret och ruska så att bollen slår mot sidorna.

Drive var med mig när jag dammsög och framåt lunchtid så slocknade han faktiskt i köket. Jag formligen älskar när hundar lägger sig ner och man hör den där sucken som tyder på att de är nöjda och fullkomligt avslappnade. Så lät det och jag kunde kolla lite email, kokade och torkade hjärta som jag fått med mig från Drives matte. Sedan planerades eftermiddagsträningen. Det blev först en tur till Kjula med Drive. Ha fick springa mellan Ove och mig 6-8 gånger. Vi skulle byta ställe för ytterligare en serie när en islandshäst med ryttare och efterföljande hund dök upp. Drive var kopplad och dagens plus var väl att kopplet aldrig sträcktes utan att han lyssnade på mig trots denna störning. Vi körde en serie till, men då var han inte lika intensiv. Sprang gjorde han men något splittrad emellanåt. Jag tycker dock att det är fantastiskt att han redan dag1 springer mellan två (i alla fall en ) främmande personer med den farten och ett tiotal gånger.

Efter racen körde vi uppletande. Två föremål i en korridor. Jätteduktig bortsett från att man fär passa händerna när man byter till annan leksak.

Sedan var det de andras tur och alla tre fick springa. Allti 2 x 10 x 200 meter. Det var tungt i dag, men hon jobbar otroligt målinriktat och bra. Man skulle nästan kunna tro att hon vet varför hon gör detta. I bland fattar jag inte vad det är som får henne att bara ge järnet gång på gång på gång.

Drive har varit ute i rastgården ett par timmar på eftermiddagen. Han är tyst och lugn, inga problem alls. Nu är det bara kvällsrutten som återstår.
/ Allmänt /

28 februari - Drive flyttar hem igen


Enduros Drive 7 veckor. Väldigt lik Error på denna bild.

Det har varit på gång under en tid och nu har Drives husse och matte bestämt sig för att lämna tillbaka honom. Det är en vovve som älskar att arbeta. Problemen har snarare dykt upp i vardagen. Han har mycket jakt i sig och förutom att han vill jaga tåg, bilar och katter så har ordning och reda, att inte dra i kopplet och hoppa upp på folk tagit mycket kraft. Då hjälper det inte att man är en genomsnäll hund. Vardagen måste fungera. Det ska vara roligt att ha hund.

Så i morse efter morgonpromenaden med Allti och Bolt åkte jag i väg för att hämta Drive. Jag passade på att ta en sväng förbi Uppsala och äta lunch med Josefina. Fattig student kan behöva ett skrovmål tänkte jag och samtidigt trevligt att få en timme eller så med sin dotter.

Jag har ju träffat Drive en hel del under uppväxttiden och han blev glad när jag kom. Stökade runt och puffade på mig så att jag knappt kunde skriva på papperen. 

Han drog mig som en liten vante över gården bort till parkeringen. Yes Bahlenberg, tänkte jag, här har du något att bita i. Glatt hoppade han in i bilen. Han känner väl igen mammas doft kan jag tro, för han sniffade runt på hennes fäll.

Sedan började resan hem. Den första kvarten jagade han bilar. Just det. Han jagar mötande bilar. Han satt och stirrade rakt fram och fokuserade på de bilar vi mötte och kastade sig runt samtidigt som han lät. Jag ryade åt honom att lägga sig ner och det gjorde han. I fem sekunder ungefär och sedan var han uppe igen. Jag kollade i backspegeln att det var fritt och bromsade in kraftigt samtidigt som jag vrålade åt honom att lägga sig ner. Det gjorde han. Jag insåg att det inte var någon bra idé att träna på detta när jag kör, men kunde inte låta bli att säga åt honom varje gång han satte sig upp. Och det blev allt glesare mellan tillsägelserna. I mitt huvud föddes en plan för hur jag ska fortsätta träna detta.

Jag har funderat mycket på grundproblemet och tänker naturligtvis genast på On/Off-träningen som Diamant och Did It körde på valpkursen med Eva Bodfäldt. Finns lite om det i senaste Brukshunden om belöningssystem. Men det var mycket tydligare på kursen, där valparna låg alldeles avslappnade medan de väntade på sin tur.

Ja, Drive är till salu, men inte än. Det skulle i så fall vara om någon rutinerad förare som jag har förtroende för är intresserad. Men helst vill jag själv se om jag kan få ordning på de oönskade beteendena. Sedan är planen att L-testa honom.

När jag kom hem sken fortfarande solen och jag bestämde mig för en långpromenad med Drive. På med midjebälte så att jag skulle ha händerna fria. Vi tog grusvägen bort till gärdena och så fort kopplet var sträckt, stannade jag. Belönade kontakt med mig. Vid gärdena släppte jag honom och han sträckte ut, vände tillbaka och kontakt som jag belönade med godis eller kamp. Så plötsligt så satte han i väg med världens fart. Som om han hade sett ett rådjur eller något, men det fanns inga. Hans rusning tog stopp vid ett brett vattenfyllt dike och han kom tillbaka för att bli ordentligt utskälld av mig. Han lade sig ner och visade underkastelse och jag fortsatte framåt utan att koppla honom. Han fortsatte skutta fram och tillbaka. Belönade kontakt. Man ser väldigt långt på gärdena. Svårt att säga hur långt bort det var, men kanske 300-400 meter bort såg jag tre rådjur som var på väg att korsa vår stig. Drive hade inte sett dem, men jag kopplade honom i mitt midjebälte. Vinden låg på och jag såg hur han vädrade in dem när de var mitt för oss. Så började de öka farten och skutta. Drive satte i väg i full galopp. Nu är det fjädring på mitt midjebälte, men det blev ett bra stopp ändå. Ny utskällning och han lade sig ner. Vi gick vidare i riktning mot rådjuren. Visst var han intresserad, men kopplet var banne mig inte sträckt en enda gång. Innan vi vände för att gå tillbaka stannade jag och han fick lägga sig ner för en social stund och vi gick inte förrän han hade kommit till ro. Jag gjorde flera såna pauser på vägen hem. Jag vet att det finns mycket vilt i vår skog, men inte så mycket som Drive talade om för mig att det finns. Så här blir han absolut vilttränad.

När jag kom hem fick Drive vara i rastgården ett tag, medan jag gick 20 minuter med klövjeväska med Allti. Jag tycker det gick bättre i dag. Förra gången, som var den första, gick hon och tittade så mycket på mig. Men nu gick hon mer rakställd och tryckte på framåt. På fredag ska vi öka till 2 kg.

Drive fick installera sig i valprummet i källaren. Han får sova där på nätterna och vara inne hos oss på dagarna när våra är ute. Han kommer att få vara i rastgården han också, men vi ska fixa till med lite plyfaskivor mellan boxarna i hundhuset. Onödigt att han och Bolt ska stå och tjafsa med bara galler emellan.


Installerad i valprummet. På detta foto ser man tydligt att det är en Allti-son.

När hundarna hade smält sin middag satte jag i gång med lydnadsträning. Jag började med Drive. min tanke var dels att börja klicka in honom. Dessutom att köra lite on/off-träning. Det gick bättre än jag hade trott. Han fick sitta framför mig med ryggen mot mig och jag kastade i väg en korvbit. Smekte honom längs sidorna och när han lutade sig bakåt fick han "Varsågod". Testade även att trycka honom mot godisbiten och han klarade även det.

Sedan fick han ligga ner. Jag lade ut en godisbit. När han kopplade av och lade ner huvudet fick han "Varsågod".




Varsågod!


Varsågod!

En annan sak som Drive redan är tränad i är att sitta kvar innanför dörren när man öppnar och går ut själv. Det svåra med en sådan övning, precis som när man har lärt hunden att stanna kvar i bilen tills man säger till, är när "Varsågod"-kommandot kommer. För då exploderar en hund av denna typ och man far i väg som en vante likt förbannat. Detta ska vi också jobba på. I kväll fick han göra om utpasseringen från källaren tre gånger innan jag var nöjd.

Allti fick ett kort pass med stegförflyttningar, kryp och skall. Bolt vänster om halt, ingångar utan och med apport och handtarget som så småningom ska bli ett kryp. Hoppas jag:-).

Det kommer att bli mycket Drive i bloggen framöver skulle jag tro. Jag tror att lösningen är att vara lugn (vilket jag inte alltid har så lätt för), konsekvent (vilket man i bland inte har tid att vara) och ha tålamod (inte heller min starka sida eftersom jag vill att allt ska gå så snabbt). Det blir alltså ett antal veckors träning för både mig och Drive.

/ Allmänt /

26 februari - Besök i skyttegravar


Tova och Enduros Bias på Böda Sand.

Helgen har passerat i en hiskelig fart. Snö och is nästan helt borta och tack vare minusgrader på nätterna så blir inte hundarna fullt lika skitiga.

Jag har hållit mig stenhårt till träningsprogrammet. Lydnadsträning inne med både Allti och Bolt i fredags. Med Bolt blev det mest vänster och höger om halt på fria följet. Han har väldigt bra bakdelskontroll och viker undan baken i vänstersvängar. Kruxet som jag upptäckt är att om man gör vänster om halt så fortsätter han att jobba in bakdelen och hamnar bakom mig. Efter några övningar där jag klickade direkt han var rakställd så upphörde han med att fortsätta runt. Jag kom också på att han egentligen inte vet vad sitt är. Låter kanske konstigt, men om han stod framför mig så kunde han lika gärna testa att backa eller lägga sig. Så det tränade vi på. Sedan fortsatte jag att försöka hitta ett bra sätta att lära in krypet. Har kört handtarget ett par gånger nu och nöjer mig med att han bara strävar framåt. Så det får ta tid.

Allti fick köra positioner, mestadels stegförflyttningar. På krypet försöker jag få stabilitet i att hon koordinerar i stället för att skutta samt bättre teknik i vinklarna. Sedan skallet förstås.

Jag gick 20 minuter med klövjeväska också. Otroligt tråkig träning om man frågar mig. Vad Allti tyckte vet jag inte. Då var det roligare i går då vi körde intervaller på gärdena. Vi har ju haft en lätt vecka och backat tillbaka till 2 x 8 x 200 meter denna vecka. I dag har vi kört uppletande och lite positioner och kryp ute.

Beöket i skyttegravar kan låta lite kryptiskt, men jag har "varit på besök" och läst historier om de rapporthundar som användes under första världskriget.



Även om rapporthundar användes under andra världskriget, så var Första världskriget rapporthundarnas krig. De flesta rapporthundar var enbart "backwards messenger dogs". Det innebar att deras förare fanns kvar vid basen och hundarna följde med andra soldater till frontlinjen. De skickades sedan tillbaka till sina förare. Det ansågs betydligt mer avancerat att utbilda "liaison messenger dogs" som även kunde skickas tillbaka till fronten. Hundarna kunde springa sträckor på upp mot 4-5 miles, dvs upp mot 6-8 km, men det vanliga var att de sprang 2-5 km långa sträckor. De fick aldrig ligga längre än 12 timmar innan de skickades och det var absolut förbjudet för övriga i kompaniet att klappa eller ge godbitar till hunden.



Jag har varit som uppslukad av att läsa om britternas föregångare till våra rapporthundar, hur de tränades och hur man resonerade för nästan hundra år sedan. De soldater som skulle ansvara för en rapporthund valdes ut med omsorg. De som inte var vänliga och kände sympati för hundarna omplacerades direkt. Det var absolut förbjudet att skälla eller bestraffa en rapporthund. Hela utbildningen skulle bygga på en djup förståelse för hundens svårighet att klara denna avancerade uppgift. Richardsson som ansvarade för den brittiska kigshundsutbildningen menade: "Complete confidence and affection must exist between dogs and keeper, and the man whose only idea of control is by coersion and fear is quite useless."
Hallå!! Vi pratar 1916 nu och detta finns det fortfarande folk som inte begriper.


Rapporthundar på sina uppbindningsplatser under första världskriget.




Man bokförde varenda hunds prestationer. Deras tider går knappast att jämföra med dagens rapporthundar eftersom sträckorna var längre och förhållandena var så mycket svårare. Om man tittar på den sista hunden på listan, så lämnade den basen klockan 05.00 på morgonen. Sedan skickades den inte tillbaka förrän halv åtta på kvällen. Bara det är en otrolig bedrift. Sedan prioriterades säkerheten hos hundarna framför snabbheten. Vanliga raser var collie, sheepdogs och olika typer av terriers, framförallt Airdaleterrier.

Otroligt intressant läsning och många tårdrypande historier finns det.