/ Träning och valpar /

30 november - En helt fantastisk helg!


Enduros Bestha Elsa med matte Lina

Jag vet knappt var jag ska börja när jag ska återge denna fantastiska helg. Jag kanske ska börja med att klaga över mitt tangentbord. Jag måste köpa ett nytt eftersom detta knappt tar mellanslag och vissa bokstäver "försvinner"...Så om texten ser skum ut så har jag missat det vid korrekturläsning.

I fredags kom vi i väg halv fyra. Vi tog med oss Allt-I och Odette. Klockan halv åtta var vi i Trollhättan och efter lite felkörning var vi hos moster Zackes husse och matte kvart i åtta. Det blev en trevlig kväll med god mat och mycket hundsnack.

I går morse skulle vi träffa Lina och Bestha Elsa klockan tio vid Preem på Vargön. Vi åkte sedan vidare till Hunneberg för att träna spår. Vi hade även bestämt att vi skulle kolla hur Elsa reagerade på min röst. Lina skulle släppa ut Elsa och jag skulle ropa. Lina berättade att Elsa är i spökåldern, så vi fick inte bli fundersamma om hon skällde på oss. Det roliga var att jag på fredagen fick ett sms från Blixtras (Ixas) matte som också skrev att valpen är i halva könsmognadsfasen....

Jag har faktiskt redigerat filmen från vår återförening, för Elsa kom i full fart när jag ropade "Valparna kom!", men vände någon meter i från mig och sprang tillbaka till trygga matte. Hon tyckte nog att kennelmamman var på helt fel ställe...;-).

Här är i alla fall filmen på vår återförening efter det att hon sprungit en sväng tillbaka till matte Lina.

Jag lade spår åt Zacke och Bosse lade spår åt Allt-I. Lina lade ett spår åt Elsa. Allt-I fick komma ut och träffa Elsa. Tyvärr glömde jag att filma. Det var verkligen en lektion i hundspråk. Efter en 45 minuter följde jag efter Lina och Elsa på spåret. Jag blev verkligen imponerad. Noggrann, men ändå driv. Men det skulle visa sig senare på dagen att jag hade mer att bli imponerad av.

Lina och Elsa på spåret

Både Zacke och Allt-I gjorde klockrena upptag och tog alla pinnar på sina spår. Efter spårningen åkte vi i väg till en kursgård och körde lydnad. Allt-I började och hennes fria följ var inte att känna igen. Pipig, ojämn position, började skälla på bakåtstegsförflyttning...ja det var inte många "siffror rätt". Inkallningen med ställande är bra (med en leksak bakom...). Sedan tragglade vi framåtsändande, några krypsteg och ljudgivning. Lina kom med förslaget att lägga leksak bakom Allt-I vid ljudgivning och det tyckte jag nog blev bättre än framför.


Bestha Elsa fokuserad på matte

Jag kan inte sticka under en stol med att dagens största behållning var att se Elsa. Hon är så lik sin mamma att det är otäckt. Här följer några filmsnuttar:

Följa-övningar med Elsa - det moderna sättet att träna in fritt följ

Elsa belastningstränas på sitt-stanna kvar

Elsa frivilligt läggande och belastningsträning på stanna kvar 

Tänk vad mycket nya träningsmetoder som kommit. Jag tror det är många gamla bruksrävar som skakar på huvudet, sätter på ett stryphalsband i "vanlig ordning" för att rycka upp sin hund och tycker att de har minsann kört upp x antal hundar till elit. Man må tycka vad man vill, men om inte vi  "gamla rävar" är med när "tåget går" är jag övertygad om att vi kommer att bli klart distanserade och ha väldigt svårt att konkurrera i framtiden. De som inte utvecklar sin hundträning kommer att sitta och klaga på hundmaterialet i stället för att fundera över vad som hänt med sporten och hur mycket den har utvecklats - och enligt min mening i rätt riktning.


Dags för lunch

Vi avslutade gårdagens träning med uppletande. Även lilla Elsa letade och det var helt otroligt hur pigg hon var hela dagen.

Kvällen bestod för vår del av bastu, god middag och åter igen hundsnack. Jag läste även Kerstin Weigls krönika i Aftonbladet med ett leende på läpparna. Krönikan handlade om den avstängda länspolismästaren Maria Oswaldsson. Jag vet inte varför det hela kändes så bekant....;-). Och det är klart. Det är inte så många generationer sedan som häxor brändes på bål....

I dag var det en ny träningsdag. Vi stannade vid Vänersborgs BK för jag ville träna stegen. Men jag vågade inte köra genom att det inte fanns något halkskydd. Vi åkte till den rapportbana där vi tävlade lägre förra hösten, då Allt-I vände vid skytten. Det blev fyra skick med en förlängning. Det enda jag har att klaga på är att Allt-I drog lite före på framföringarna. Egentligen får man skylla sig själv. Vid varenda träning med andra människor så skickar man vid en punkt där det står någon och räknar ner. Klart att hunden har bråttom fram till denna punkt. Vi kommer att variera och skicka både före och efter denna punkt. Det är där jag stannar som är intressant. Inget annat.


Rapportfika - Rapportsträckan gick över gärdena i bakgrunden

Efter rapporten körde jag lite lydnad: inkallning med ställande, framåtsändande och apporteringar. Vi avslutade med uppletande på gärde.


Norpatorps Zacke - i full fart på uppletandet



Zackes husse blir glad när hon tar det sista föremålet.

Halv två åkte vi hemåt och vi kunde avlägga halva sträckan innan det blev mörkt.
Vi har haft en underbar träningshelg. I morgon kommer Borka och Brave. Det ska bli så kul.
/ Träning /

27 november - Jackpot!!

I dag steg jag upp tidigt eftersom jag planerade tvätt, städning och att storhandla åt ungdomarna inför helgen.  Det blev en promenad på en halvtimme med hundarna när det ljusnade. Jag gick ner till stallet med Allt-I när jag ändå var i gång. Där körde jag kryp och det är nu uppenbart att Allt-I har förstått att det bara är låg bak som belönas. Hon glömmer bort sig i starten, men går sedan ner. Så nu är det starter som gäller. När hon "krypit in sig så körde vi ett kryp sakta, sakta, sakta med vänster om efter tre meter. Det var bra hela vägen och hon låg ner bra även i vänstersvängen. Så hon fick en riktig jackpot med mycket korv och vi busade runt där på mattan så hon blev sjövild och skällde mig rätt  örat.

Ljudgivningen gick också bra. Jag började med ett skall, men utökade sedan till två och tre skall innan belöning. Belönade även när hon var tyst.

Slutligen tränade vi stegförflyttningar. Nu när hon vet vad det handlar om så har hon slutat pipa. Jag tänkte väl det. Jag som är så glad att jag har en så tyst hund (utom på ljudgivningen då förstås...;-)).

Det blev en bitvis rejäl städning där en och annan flugskit från i somras torkades bort. Men den riktiga storstädningen får vänta till jul. Jag fick ett litet problem mitt i städningen när dammsugaren lade av. Det visade sig att dammsugarpåsen var full. Jag blev glad att vi faktiskt hade en ny dammsugarpåse i städskåpet. Men dammsugaren ville inte starta ändå. Fram med instruktionsboken. Det stod att det dammsugaren stannar om det är igentäppt i exempelvis slangen. Jag kollade varenda del av slangen, men hur jag än gjorde så startade inte dammsugaren. Jag blev smått desperat. Men så läste jag att dammsugaren måste kallna efter att ha "dött" pga full dammsugarpåse. Mycket riktigt - efter en halvtimme kunde jag fortsätta med städningen. Efteråt förstod jag inte riktigt varför jag hade blivit så förtvivlad för att dammsugaren lade av. Kan man ha en bättre ursäkt?

I kväll var det repris på förra torsdagen. Jag tog alltså med mig Bolt och överlämnade honom till Josefina på Södertälje Syd. Jag och Allt-I åkte vidare till hundsimmet. Jag hade en klocka med alarm med mig i dag och bestämde mig för att köra två och en halv minuters intervaller. Jag började med att hon fick värma upp i 5 minuter. Sedan körde jag i gång jetstrålen och hon fick ge järnet i två och en halv minut. Aktiv vila i två och en halv minut (dvs hon fick simma runt men i lugnt tempo och utan jetstråle). Sedan full fart igen. Förutom att jobba rakt mot jetstrålen körde vi åttor och cirklar. Jag glömde att hålla koll på antalet upprepningar och såg plötsligt att hon hade simmat i en halvtimme. Jag tror det var i tuffaste laget för hon såg ut att må lite illa när jag duschade av henne. Jag vet ju hur man kan känna sig efter en tuff intervallträning och fick för mig att det var så hon kände sig. Musklerna på bakbenen har nog aldrig varit så spända. Hon hade även frossbrytningar när jag efterbehandlade henne, så något skumt var det. Fast jag märkte det aldrig på henne i bassängen. Jag bestämde mig i alla fall för att ta det lugnare nästa gång.

Josefina var nöjd med sin träning på Södertälje Syd. Jag kanske gör tvärtom någon torsdag framöver, dvs börjar tidigare med hundsimningen så att jag är klar till kvart i sju och kan vara med och titta på Bolt och Josefina.

I morgon bär det i väg till Trollhättan och om Lina piggnar till från sitt illamående så är planen att jag ska få träffa Bestha Elsa i helgen. Jag fick ett samtal från Borkas husse i går och det är möjligt att jag får besök av Borka och Brave i början av nästa vecka. Jag hoppas verkligen det.

Så det händer mycket på hundfronten nu. Nästa lördag ska vi vara med som rapportekipage på ett domaraspirantprov. Jag är glad över att jag inte behövs till lydnaden, eftersom jag inte vill köra tävlingsmässigt kryp just nu.
/ Allmänt /

26 november - Rådjur på vår mark


Rådjuren stod ca 30 meter till höger om Allt-I på bilden

Jag låter som Lina och är fruktansvärt trött just nu. Sover länge på morgnarna och begriper inte hur Ove orkar upp klockan fem...vilket varit vardag för mig i många år. Jag tror att ju mindre man har att göra , desto slappare blir man...;-).

Josefina hade sovmorgon och jag skulle skjutsa henne till Strängnäs klockan tio. Vid halv tio gick jag en promenad med hundarna och jag gick genom vår lilla skog och ut på vårt gärde. Plötsligt såg jag att både Qrossa och Allt-I stod blick stilla och tittade bort mot fårhagen. Jag tittade jag också. Där, bara trettio meter bort stod det tre rådjur och tittade tillbaka på hundarna. Det var nästan magiskt. Odette drog som tusan i kopplet och jag försökte låta normal på rösten när jag kallade in hundarna och vände tillbaka in i skogen. Qrossa kom direkt och Allt-I tog sin boll som hade med sig och kom också utan tvekan. Bolt tror jag inte ens noterade rådjuren.

Jag har haft viltsäkra hundar i omgångar. Bowie, Dolly och Fox var en flock som jag var helt bombsäker på. Jag behövde inte ens vara vaksam på att kalla in. Dom jagade helt enkelt inte. Möjligen stannade upp och markerade. Fox och Qrossa var också en kombination där jag kunde gå och småsova på promenaderna utan att behöva se upp med vilt.

När Duro kom in i flocken och Fox hade försvunnit var det lite si och så ett tag. När han hade dragit i väg ett par gånger så gick jag ensam med honom i viltrika områden och det kändes rätt bra när jag hade sagt åt honom på skarpen ett par gånger. Det verkliga provet kom en morgon när jag var ute och cyklade med honom. Han var lös och bara ett tiotal meter framför cykeln sprang det helt plötsligt upp ett rådjur över vägen. Duro satsade allt vad han hade och jag kallade in, men trodde väl egentligen att det var kört eftersom rådjuret var så nära. Duro tvärnitade och kom tillbaka direkt. Sedan kände jag mig trygg tills jag fick Allt-I. När hon var året drog både hon och Duro i väg vid ett tillfälle. Han kom tillbaka nästan direkt medan hon och var borta i tjugofem minuter. Jag tröstade mig med att ju bättre hund, ju längre håller dom på. Men hon har fått riktiga bannor och vet numera vad som gäller. Om jag är ensam ute med henne är jag bombsäker på henne, men med hela flocken har jag inte riktigt vetat var hon står. I dag stod rådjuren stilla. Jag hade gärna velat se hur hon hade gjort om dom hade rusat i väg. Jag tror att hon hade stannat, men är inte hundra procent säker. Bara nittofem. Jag ska gå ut med henne ensam oftare. Jag har ju faktiskt den tiden.

För någon dag sedan kom det ett mail från en bloggläsare. Jag har faktiskt undrat en del över vilka alla mina bloggläsare är. För ett år sedan hade jag runt 60-70 besökare per dag och nu ligger det på 130-200 per dag. Så det är klart man funderar. Vill man läsa om en dåres uppgång och fall eller vad är det frågan om? I vilket fall som helst så fick jag ett trevligt mail där denna bloggläsare talade om att jag inspirerat både henne och några till. 

Jag har en ny idé. Jag har ju kört intervaller med hjälp av bollar. Men så kom jag att tänka på min backträning, där jag bara satte ut en targetsticka och "bad" Allt-I gå ner för backen för att kunna köra henne stenhårt uppför. Jag har funderat en del på det där. Vid backträning vill jag ju i och för sig att hon ska ta det lugnt nerför för jag tror inte det är bra att dom ger järnet nerför om det är brant. Jag funderade på om jag skulle kunna använda targetsticka även på intervaller över gärdet. Om man har medhjälpare att skicka till så är det ju enklast. Men om man inte har det så varför inte ha en targetsticka.

Jag testade det i dag. Satte ut targetstickan och pekade samtidigt som jag sa "Spring!". Hon sprang i full fart till targetstickan och jag tjoade och viftade med boll så att hon gav järnet tillbaka. Jag ska ärligt säga att löpningen till targetstickan hundra meter bort  blev alltmer avslappnad och mot slutet så tveksam så jag fick säga åt henne. Men tillbaka var det full speed. Men om man tar sträckan till targetstickan som aktiv vila (det heter så på friidrottsspråk) så är det en helt OK träningsform. Det blir i alla fall effektivare än att köra med bollar. Löpningen mot mig gick absolut för fullt. Vid ett tillfälle glömde jag att hålla reda på Bolt och han blev nersprungen av morsan och på hans läte att döma så gjorde det lite ont.... Vi körde 20 såna lopp på 100 meter.

Avslutningsvis körde jag kryp och ljudgivning i stallet. Krypet går allt bättre och ljudgivningen som jag fortfarande belönar efter ett bra skall gick väldigt bra. Möjligen kängurustuk med baken, men skallet var kraftfullt direkt varje gång. Nästa steg är väl att hon ska göra två bra skall...;-)