/
Allmänt /
30 september - "Dikt" direkt ur verkligheten
Här satte vi ett avtryck. Fram till 2005 var det "bara" en åkerplätt...
Man hinner mycket på fem år.
Byta jobb. Flytta. Glad. Full av förväntan. Köpa mark. Bygga hus.
Jobba som fan.
Bygga stall. Sätta upp häststaket. Stängsla.
Jobba som fan.
Bygga förråd. Måla staket. Måla förråd. Måla stall.
Jobba som fan.
Bygga hundhus. Sätta upp rastgårdar. Ta hem grus. Måla hundhus. Stängsla in mer. Ha en valpkull.
Jobba som fan.
Bygga hölada/vedförråd. Måla hölada/vedförråd. Anlägga gräsmattor.
Jobba som fan.
Ta hem grus. Padda. Lägga stenplattor.
Jobba som fan.
Röja skog. Röja appellplan. Köpa mer mark för att göra större hagar.
Jobba som fan.
Drömma om fortsättningen....
Man hinner också bli nermejad på ett övergångsställe.
I femtio kilometer i timmen.
Vara glad att man överlevde. Bara 1-2 av 10 som gör det.
Och vi var två.
Sitta i rullstol.
Få sparken utan någon som helst förklaring.
Trots att man inte ens kan ta sig till jobbet för egen maskin.
Det finns människor till allt.
Ett halvårs konvalecens.
Slippa jobba som fan.
Ha en ny valpkull. Finanskris. Avveckla hästar och sälja sin dröm.
Packa. Lasta. Köra. Lasta av. Packa upp.
Om och om igen.
Hundra gånger.
Värk i armar och ben.
Börjar bli gammal och framför allt less på att flytta.
I dag var det dags. Bankbesök och de sista underskrifterna.
Och inte blev man rik...
Jag fick frågan.
Är du inte förbannad?
Jag håller igen käften och knyter näven i fickan.
Uppfarten som Ove paddade i går. En granne frågade varför han
paddade. Fastigheten är ju såld. Ja, varför använde han fem timmar
till att padda? Kanske för att hinna få se lite av hur det vi planerat
skulle se ut?
Hundhus och rastgårdar till höger.