/ Valpar /

Ytterligare en röntgad i E-kullen

Enduros Essi Allt röntgad HD A ED(0) ua samt rygg ua.
 
Inte för att jag har varit särskilt orolig. Faktiskt inte orolig alls. Jag har en tik som bevisligen lämnar väldigt bra leder. Visserligen i kombination med hanar från ledmässigt bra linjer, men hon har i alla fall visat att hon inte ställer till med något. Om det nu skulle dimpa ner något C, ja då kommer jag faktiskt inte att älta det i någon större utsträckning. För det är klart att det gör förr eller senare. Men just nu gläds jag åt att 16 av Allti's 20 avkommor är röntgade och att samtliga 16 har A-höfter. 

Leder kan man diskutera till förbannelse och eftersom det genetiskt styrs polygent, dvs av flera olika samverkande genpar, så vet man ju faktiskt inte säkert. Genetik är betydligt svårare än så. Dessutom anses 60 % vara miljöberoende om man ska tro på det SKK skriver på sin hemsida. Och det är klart att man som uppfödare är lite orolig: Får valpen/unghunden för mycket mat? För lite mat? Rätt mat? För mycket motion? För lite motion? Allsidig motion som utvecklar skelett och rörelseapparat? Röntgas den på en klinik som vet vad de håller på med? Sederas den rätt? Läggs den upp rätt? Är de noggranna? osv.

Det som jag vill ta upp är synen på C-höfter. Att göra det just när det dimpit ner ett C-resultat skulle kännas som en dåres försvarstal, dvs dumt. Så jag passar på nu. Jag blir faktiskt smått irriterad av flera synsätt inom hundvärlden. Det ena är att man kallar ledfel för en sjukdom. Det är väl för fasen ingen sjukdom! Vi människor har tagit fram en mall för hur fasta leder ska se ut och sedan diskuterat fram en tillåten avvikelse från det perfekta och där vi fortfarande benämner leden som godkänd. Inom schäferrasen har man bestämt att det är HD A och HD B samt definierat vad dessa grader innebär rent geometriskt. Inom en del andra raser godkänns även HD C. Själv kommer jag aldrig att ta ordet frisk respektive sjuk i min mun i diskussioner om leder. Bra leder, dåliga leder är helt ok för mig. Men sjuk och frisk är i min värld något helt annat än passformen på en led.

 
Det andra är att folk blir helt förkrossade över en C-höft. OK, den är längre bort från det ideala än en B-höft och passform och djupet är inte lika bra som på en A-höft. Vi vet också att i ett stort urval kommer normalfördelningskurvan på avkommornas höfter att visa på sämre statistik om vi parar  två B-höfter jämfört med två A-höfter. Vi vet också att kombinationen A-B är statistiskt sämre än A-A och bättre än B-B. Men de allra flesta C-höfter kommer aldrig att ge hunden något som helst problem. Den som har problem med det är ägaren, vars hund inte har ett papper på att den är OK. Ägaren och uppfödaren kommer inte att få en massa "Grattis" när ledresultatet offentligtgörs. Hunden kommer inte att användas i avel, men hur många hundar kommer det? Själv hade jag en friröntgad hund som blev halt vid 7 års ålder och det visade sig att hon hade kraftiga pålagringar på ena höften. Hon blev därför bara 8,5 år. Samtidigt finns det C-höfter som håller ett helt hundliv upp till 12-14 års ålder. Så rent funktionellt så är det ingenting att bli förkrossad för. Det finns betydligt värre saker som en hund kan råka ut för.

Någon kanske undrar varför man inte enbart avlar på A-höfter om det ger största sannolikheten för bra ledstatistik. Jag kan bara prata för egen del. Men om vi selekterar hårt på leder, så kommer vi att tvingas att prioritera ner något annat. Ungefär som de diskussioner som förs vad gäller att selektera hårt på exteriöra egenskaper. I min värld måste man ha en idealbild av vad man är ute efter och om man då står inför valet mellan två hanhundar som ligger nära de kriterier man ställer upp, så tar jag den med bästa lederna. Men skulle det vara så att den ena hanen ligger närmare mitt ideal vad gäller arbetsförmåga och de mentala egenskaper jag letar efter, så väljer i alla fall jag honom även om han har B på höfterna. Annars riskerar vi en mycket smal avelsbas och en utarmning av många eftertraktade egenskaper som vi då har avlat bort.
 
Jag har haft en tuff vecka rent fysiskt. Det var först i torsdags som jag började kunna gå ut med hundarna på korta promenader. Fram tills dess var det Ove som skötte om det mesta här hemma. Jag skötte mina uppdrag, men mina korta promenader från parkering till kund var tillräckligt för mitt stackars skadade ben.
 
I söndags åkte jag till Trollhättan och hälsade på Lina och Bestha Elsa. Vi hade en trevlig kväll och det var skönt att bara ha en dryg timmes bilfärd på måndagen när jag skulle till Högskolan i Borås. Jag skulle hålla två föreläsningar. Dels för forskare och dels för studenter. Jag blev stum av förvåning när jag hörde att de hade infört min bok som obligatorisk kurslitteratur och att den fanns på studentbokhandeln. En härlig känsla. Säkert ungefär som de författare som sitter på tunnelbanan och ser främmande människor sitta och läsa deras böcker.
 
 
I går körde vi första fyspasset på en dryg vecka med hundarna. Intervallträning på gärdena. Jag promenerade dit med hundarna för att de skulle vara uppvärmda, men usch vad jag ångrade mig. Det gjorde fruktansvärt ont i slutet. Det var tungt för hundarna också. Särskilt för Allti som sprang mest. Vi håller ju på att bygga upp hennes tredje serie, så det blev 3 x 7 x 250 meter vilket är 5,2 km i intervalltempo. Dessutom i snömodd... ;-).
/ Allmänt /

20 januari - Bäst att ge sig till känna

Här var jag nog bara 13 år eller nåt sånt.Jag körde drag med en grand danois och vi
tog ett brons på det första officiella ungdoms-SM:et.
 
Det fanns tider då jag var ung och stark. Uppenbarligen har inte hjärnan riktigt fattat att tiden inte bara läker sår, den ger en nya också. Träningsmässigt har jag fortsatt träna hundsim två gånger per vecka och ett intervallpass. I går backade vi tillbaka för att starta upp en tredje serie efter att ha varit uppe på 2 x 10 x 300 meter. I går blev det 3 x 5 x 300 meter. I övrigt blir det bara långpromenader. 

I dag var det underbart väder och i stället för långpromenad tänkte jag åka skidor efter hundarna. Jag letade upp mina skidor och pjäxor som stått i garaget och samlat damm sedan olyckan 2008. Sedan åkte jag i väg till en grusväg i närheten av vårt förra hus. Där brukade jag följa vägen och fortsätta på en traktorväg över gärdena. När jag kom fram klädde jag på hundarna med selar och de såg ganska förbluffade ut. Sedan på med skidorna och eftersom jag bara hade en tolklina, så fick Allti börja. Jag övervägde om jag skulle starta på den snöpackade vägen eller på traktorvägen över gärdena. Det såg enklast ut på vägen eftersom den var plogad, även om det inte är så mycket snö på gärdena och dessutom ganska hårt. 

Allti for i väg längs vägen med full fart och jag hann inte ens avsluta tanken "fasen vad härligt detta är", så hände det! Det såg jättefint ut på vägen, men under snölagret var det is och den isen hade de uppenbarligen sandat. Så det tog tvärstopp. Att jag stod på öronen kunde jag stå ut med. Men det brände till i lårmuskeln ända upp i sätesmuskeln. Det gjorde något fördjävligt ont, ska jag säga. När jag reste mig upp så flimrade det för ögonen. Jag tog mig i alla fall tillbaka de ca 20 metrarna till bilen och tog av mig skidorna. Sedan började jag gå med hundarna ut på gärdet. Gå är en lätt överdrift. Jag linkade kraftigt och efter ett tjugotal meter kände jag mig svimfärdig. Jag vände tillbaka mot bilen. Om jag hade haft mobilen med mig hade jag ringt till Ove. Men nuhade jag ingen mobil. Dessutom behövde ju hundarna röra på sig. Jag satte mig i framsätet och vilade. Ville bara att yrseln skulle gå över. För just då kunde jag varken köra bil eller rasta några hundar.
 
Jag har ingen aning om hur länge jag vilade. Men en kvart var det alla gånger. Sedan tog jag mig ut, på med skidorna trots att det brände som helsicke i baksidan av låret. Jag segade mig i väg ca 600 meter fram och tillbaka. Hundarna tyckte nog jag var väldigt ämlig. Sedan kopplade jag fast tolklinan i Bolts sele. Bitvis gick det rätt bra att åka efter honom, men eftersom de inte får dra normalt, så var han ganska tveksam till detta påfund trots mina uppmuntrande ord. När vi kom tillbaka till bilen efter denna lilla vända på en dryg kilometer, så var det Alltis tur. Inte heller hon tyckte att linan skulle vara sträckt. Bitvis fick jag i alla fall lite hjälp av hundarna så att jag slapp sträcka ut mitt onda högerben.

När jag kom hem hade jag massor med jobb. Inte blev det bättre av att jag upptäckte att min hemsideadress pekats om till den nya redan i dag. Jag trodde att jag hade till den 24 januari på mig. Så jag har fått sitta och fixa det sista i all hast. Så nu får jag lov att rätta lite prov inna jag får sova. Jag skulle ha förberett mina föresläsningar som ska hållas nästa måndag. Men det finns väl fler nätter att ta till... ;-)
/ Allmänt /

6 januari - Full fart!

Jag började jobba redan den 2 januari och har haft fullt upp. Födelsedagen i torsdags hann jag knappt fira. Jag är klar med hemsidan till Bahlenberg InMove och har påbörjat den nya kennelhemsidan. Den kommer att ha samma adress, men pekas om till den nya domänen 24 januari, så tills dess måste jag vara klar. Bra med deadlines, så man inte somnar.... ;-).

Jag har hunnit köra intervaller och hundsim. I bassängen är vi nu uppe i 4 x 2.30. Vi har varit uppe i treminutersintervaller och jag funderar på om vi ska öka mängden till 5 minutersintervaller. Vi körde intervaller ute i går och då blev det 2 x 10 x 300 meter. Allti är relativt oberörd efter dessa, men efter simträningen i torsdags blev hon dålig. Jag vet inte om hon fick i sig en massa vatten eller vad det var. Men hon var illamående och dålig i magen. Det gick dock snabbt över. 
 
I fredags hade jag besök av Emma och Petri med Diamant. Vi tränade inomhus och det var första "lydnadspasset" sedan oktober. Men det kändes ingen skillnad. Vi körde lite fritt följ, positioner, stegförflyttningar och kryp.
 
I går hade vi middagsgäster då Oves söner med respektive samt lilla barnbarnet var på besök.I natt gjorde jag klart årsbokslutet för Svensk Bruksschäfer och i dag har vi äntligen tapetserat klart hos Oves ena son.
 
Veckan som kommer blir tuff både arbetsmässigt och träningsmässigt. Ja, hela januari ser rätt fullbokad ut faktiskt. Allti ska börja träna hundsim två gånger i veckan och jag tror vi kommer köra så i två månader. I övrigt blir det mest fartlek och intervaller. Jag ligger nog lågt med lydnadsträningen ett par månader till. 
 
Bara jag kommit runt den värsta arbetspuckeln så ska jag försöka få till lite mer intressanta blogginlägg. Det händer ju hela tiden intressanta saker att skriva om. Men tiden ska finnas också.