Kennel Enduros Blogg

Det låter mer pessimistiskt än det är, men tävlingssäsongen är över. Tre ynkliga tävlingar blev det om jag räknar med SM:et. Mycket har handlat om skada och rehabilitering i stället för det upplägg som jag hade tänkt mig och så sent som ett par veckor innan SM var jag fortfarande osäker på om vi verkligen skulle åka dit.

Som jag skrev i förra blogginlägget så blev vi uttagna till nordiska mästerskapet och vi började se fram emot det. Vilken upplevelse att få skicka över sanddynorna vid Skagen. Det enda vi var osäkra på var det där med löpet. På onsdagen efter SM inträffade något som fick mig att nästan sätta hjärtat i halsgropen. Efteråt har jag insett att det mesta av mina planer hade kunnat gå åt helvete där och då.

Jag kom och gick på stigen på bilden ovan när hundarna kom i full galopp bakifrån. Jag flyttade mig åt vänster för att släppa förbi dem på höger sida. Men Allti hade redan bestämt sig för att springa på vänster sida om mig. Förmodligen skymde jag stenen eller hur det nu gick till. I vilket fall som helst så var hon tvungen att väja för stenen. Hon klarade det med skrapsår på vänsterframben, men vänster lår kraschade rakt in i stenen med et fruktansvärd smäll. Hela händelseförloppet har återkommit i mitt huvud ett antal gånger. Smällen och hur hon tippar omkull med uppdraget ben. Jag har haft en grand danoisvalp som bröt lårbenet och blev alldeles iskall. Rusade fram till henne för att kolla. Men hon reste sig upp och fortsatte linkande. "Det här kan inte ha gått bra, det här kan verkligen inte ha gått bra!" malde det i mitt huvud på vägen hem. Under de första 3-4 dagarna så markerade hon på benet när hon rest sig och i början av promenader. Men efter uppvärmning såg jag ingenting. Jag bestämde mig att avvakta till i måndags då vi ändå skulle till Vteerinärboden och göra en 4-leg-check. Så jag bestämde mig för att om hon belastade jämnt så skulle vi åka till nordiska. Annars inte.
Eftersom hon gick bättre och bättre på benet, så började drömmarna om att få uppleva rapport i en annorlunda natur att ta fart igen. Så i söndags så upptäckte jag blodfläckar på golvet.

Skit också!

Men samtidigt inte. Dubbla känslor skulle jag vilja kalla det. 
Jag ser ju fram emot att få en liten valp att börja träna, men skulle samtidigt verkligen velat göra detta andra och förmodligen sista nordiska med Allti. 

På jobbfronten har det varit lugnt och jag använder tiden till att utveckla lite idéer. Har även förberett ett par rapportkurser som jag ska ha under oktober. Det finns fortfarande ett par platser kvar på kursen den 18-20 oktober nere i Gårdsjö. Nybörjarkursen 12-13 oktober är fullbokad och jag ser fram emot att träffa nya hundar och förare som ska introduceras i denna fantastiskt spännande gren.

 

Helgen som gick passade jag på att följa med Linda och Clicker på deras första elitsöktävling. De kom redan på fredag eftermiddag för att övernatta här och vi träffades på Strängnäs BK för att träna lite. Jag var grymt imponerad av deras samarbete i sökskogen och hur den lilla, kvicka Clicker jobbade på under hela sökarbetet. Det blev några stopp med omskick, men det tristaste var en blindmarkering. Den kom efter ungefär 200 meter. Clicker snurrade runt ett jakttorn, som såg ut att innehålla en figurant. Vi tror att han fick vittring på sista figuranten och att det var därför som han tog rullen. På de skick som följde fanns ingen tendens till blindmarkering. Det blev bara betyg 5-5,5, men de fortsatte hela tävlingen för att köra i genom. En säker platsliggning och tre föremål på uppletandet. På uppletandet jobbade han bra, men fick aldrig vittring på ett föremål som låg nära och vid ett par stenar nedanför en slänt. De hade en mycket trevlig lydnad. Nollade hoppet där han inte hoppade tillbaka, ville inte riktigt lyssna på ställandet vid inkallningen, men det såg snyggt och prydligt ut.

På söndagen var vi inställda att åka och titta på Diamants lydnad i elitrapporten i Västerås. Tyvärr var det ingen hund som sprang rapporten och vi kände oss väldigt snopna när vår plan för söndagen förvandlades till ingenting.

Bolt har under veckan flyttat till Josefina i Uppsala. Det är så lugnt och hur folk kan tycka det är mycket jobb med en hund begriper jag inte. Det är ju som att inte ha någon hund överhuvudtaget. Jag och Allti har ägnat oss åt långa promenader. Men även det är dödstråkigt med bara en hund. Ursäkta Allti, men du är inte särskilt rolig att promenera med. Jag har i alla fall lagt ner en boll som hon får springa tillbaka och hämta ett tiotal gånger.

Jag funderar mycket på hur jag ska lägga upp Alltis fortsatta tävlingskarriär. Det lutar alltmer åt att vi tävlat färdigt i rapporten. Hon har sprungit betydligt långsammare i år än förra året och jag är inte intresserad av att se ytterligare nedgång i fart. Men jag avvaktar nästa år för att se om det kanske varit skadan som gjort henne försiktig. Valpkullen bör ge hennes skavanker möjlighet att återhämtas ordentligt och sedan kör vi i gång träningen efter nyår. Men jag funderar även på att köra lite mer spår nästa år. Vi har ju knappt vare sig tränat eller tävlat spår de senaste två åren. Om Diamant kvalar till SM i rapport nästa år, så skulle det vara rätt kul att ställa upp där med mor och dotter. Vi får se. Mycket hinner hända på ett år. Och om det blir som jag tänkt mig så kommer jag att ha fullt sjå med en liten parvel som ska formas. Jag hoppas verkligen att det blir en till mig. Annars väntar jag tills det är dags för Dio att paras. Men det känns som väldigt lång väntan.