Kennel Enduros Blogg

Ja, ungefär så känns det. Det gick rekordsnabbt och känslan av sommar uteblir helt klart när man inte har någon riktig semester. Med semester menar jag 3-4 veckor utan några åtaganden, där man bara kan ägna sig åt sitt ochstrunta i almanackan helt.

Men mycket har hänt. Ska jag börja med de bra eller dåliga nyheterna? De bra så klart. Man ska alltid börja med de bra nyheterna och det finns åtminstone tre mycket bra nyheter. De heter Error, Denver och Freda. Sedan har jag haft kennelläger med releasefest för "Träna och tävla rapport". Det har också varit omtumlande och roligt.

 

Freda blev som första hund i F-kullen uppflyttad till lägre klass. De hade ett fantastiskt bra resultat på 294,75 poäng. Stort grattis till Lillemor och Freda.

 

Stort grattis också till Johan och Denver som blivit uppflyttad till högre klass sök på 492,75 poäng.

I måndags följde jag med Jenny och Error till polisen i Roserberg för att titta på deras L-test och väktarprov. Denna hund imponerar i allt han gör. Han var knäpptyst ända fram till kälken där han tog till brösttoner. En nervfast hund med förmågan till tyst koncentration. Och vilka bett i trasan. Inte ett enda omtag. Sedan är han inte alls ful att titta på heller. Jag älskar de där nötbruna ögonen som man alldeles för sällan ser på de schäfrar som används i bruksarbete och tjänst. Error godkändes att prövas som polishund. Nu spelar det ingen roll eftersom det redan innan han föddes var bestämt att han skulle bli väktarhund. Så det kändes väldigt skönt som uppfödare att han verkligen höll måttet. Det finns det ju inga garantier för, utan man kan bara hoppas.

Efter dessa gratulationer måste jag smyga in lite tråkigheter. De som har följt mig, vet att denna vinter var den första vintern på länge som jag fullt ut skulle träna inför säsongen utan någon valpkull att ta hänsyn till. Allti skulle vara i toppform och allt skulle bli så bra. Och bra blev det ju i Lindesberg. Jag kan inte säga annat med 620 poäng med betyg 5 på stegen. Men efter Lindesberg, och sannolikt pga missen på stegen, så haltade hon. Vi tog det lugnt fram till en träningshelg tillsammans med andra rapportekipage på Strängnäs BK 12-14 juli. Det var supertrevligt med rapport på lördagen, lydnad och uppletande på söndagen. Men sedan var Allti halt igen. Det blev åter koppelvila och den 22 juli fick jag ta Diamants tid på Redog i Västerås. Det konstaterades att det onda satt i carpusleden. Efter Fox's olycka 2004, så mår jag dåligt bara av att höra ordet carpusled. Jag ordinerades koppelvila ännu en vecka, kyla efter promenaderna samt massage med stretching av den andra bogen som var spänd och överbelastad. För säkerhets skull åkte jag till Veterinärboden och röntgade carpusleden. När Morten kom tillbaka veckan därpå tittade han på bilderna och konstaterade att Allti hade väldigt fina ben. Inte tillstymmelse till problem med artros. Men han ville gärna känna på henne. Med bara fyra veckor kvar till SM började jag bli smått nervös och åkte till hundsimmet i Södertälje i stort sett varannan dag för att hålla i gång Allti. 8 augusti träffade jag Morten och han kände i genom hennes högra framben. Inga konstigheter alls i carpusleden, men när han kände på tricepsmuskeln pep hon till. Det blev laserbehandling och order om att ta det lugnt. Stretcha och massera. Så inga fartmoment, bara simning, massage och stretching. 14 augusti, bara tio dagar kvar till SM hade jag återbesök på Veterinärboden. Ingen reaktion vid palpation, men jag förstod att det nu inte bara var att köra på för fullt. Jag har haft hundarna kopplade 10-15 minuter på promenaderna och sedan har de fått springa fritt ute på gärdena, men ingen maxbelastning. Fortsatt massage och stretching.


Stilstudie - Enduros Allt-I.

De enda lydnadsmoment som vi har kört är lite fritt följ, kryp och skall. I lördags vågade jag mig på att köra en inkallning med ställande och läggande. Ingen hälta efter det. I tisdags körde jag i genom hela lydnadsprogrammet. Det var första gången sedan tävlingen i Lindesberg. Jag avstod dock att ställa och lägga henne på inkallningen, men det var mest för att jag inte gör det så ofta utan vill bibehålla hög fart. Ingen hälta i dagen efter.

 

I går kväll körde vi maxlopp med Bolt som hare. Första gången med ryggsäckar sedan 13 juli. Jag var i valet och kvalet. Men tänkte att om det inte håller nu, så gör det inte det på lördag heller. Så himla taggad hon var och samma explosion som inför tidigare SM. Hon ligger ju nära löp nu och då är hon alltid som en fjäder i kroppen. Jag har tittat noga på henne och fortsatt med stretching av tricepsmuskeln. Ingen hälta i går kväll och ingen hälta nu på morgonen. Jag hoppas att det håller i sig. Nu är det bara vila som gäller fram till lördag och sedan hoppas att det håller hela vägen.

Den andra tråkigheten inträffade när vi kom hem från kennellägret. Odette började vingla och gick in i saker. Vi misstänkte ganska snabbt att hon hade fått en hjärnblödning. Jag lämnade återbud till mina uppdrag och försökte få en veterinärtid någonstans. Pga semestertider var det inte lätt att få någon tid på stört någonstans.Vi åkte till Distriktsveterinärerna och hon fick en cortisonspruta. Om det skulle bli bättre så skulle vi fortsätta med cortisontabletter. Det blev varken sämre eller bättre. När hon inte sov så gick hon runt i vänstervarv hur många varv som helst. I bland tog hon inte ut svängen tillräckligt och kunde bli stående och titta rakt in i väggen. Veterinären ville ändå skriva ut cortisontabletter och att vi sedan skulle höras i slutet av veckan. Eftersom Odette var så vinglig så fick Allti och Bolt sova i källaren. Halv fem på onsdagmorgon den 31 juli vaknade jag av att Odette fått ett epileptiskt anfall. Hon låg i Biabädden bredvid min säng och benen gick som trumpinnar på henne. Vi rusade upp och jag lade ett täcke om henne och höll henne så gott det gick. Anfallet avtog. Hon hässjade och det droppade fradga runt nosen på henne. Hon gnydde och ylade om vartannat. Jag kastade mig på telefonen och ringde till Strömsholm. När jag kom fram bad jag att vi skulle få komma direkt och avliva en hund akut. Ove körde och jag satt med Odette i famnen. Hon var orolig, hässjade och gnydde hela vägen. Det var en ren lättnad när hon fick somna in. Men vad tomt det blev. Jag tror ingen av oss hade räknat med att det skulle märkas så mycket med tio kilo hund mindre. Men det gör det. Jag saknar henne av hela mitt hjärta och med en viss skuldkänsla önskar jag att vi hade kunnat ge henne ett bättre liv. Inte så att hon har haft det dåligt, men hon har kommit på undantag i skuggan av schäfrarna. Så kan jag trots allt känna.

För att fortsätta med eländet så var jag fullbokad en stor del av hösten. Nästan för fullbokad. Så inträffar då det som är konsultens vardag. Företaget jag hade de flesta uppdrag hos blev uppköpt och övertalighet innebar att alla konsultuppdrag avslutades. Å andra sidan är det bara halvtråkigt. Jag har många idéer som jag nu har tid att komma i gång med. Dessutom är hela september fylld av aktiviteter som inte blir fullt så betungande nu. Bland annat ska ju Allti paras och innan jul hoppas vi ha en valpkull här hemma. 

Som avslutning på detta långa blogginlägg kommer en bildkavalkad från kennellägret och releasefesten vecka 30: