Kennel Enduros Blogg

 

Nu har jag ältat detta tillräckligt, men eftersom många frågar så tänkte jag ändå en sista gång gå i genom händelserna under 2012 SM-rapport.

Vi lottade på fredag eftermiddag och fick startnummer 10. Nästan mitt emellan våra träningskamrater Jaeger som fick nummer 8 och Dollar nummer 11. Jag kände mig trygg med Balto som hade startnumret före mig. Han visade sig vara vass när vi möttes i Flen i våras. Jag hade önskat mig ett lägre startnummer, men man vet ju egentligen inte vilket startnummer som är bra eller dåligt. Det man med säkerhet vet är att det är svårare att snabbt klara vinklar på sträckan ju högre startnummer man har. Hundarna jobbar i luftvittringen och beroende på hur vinden ligger dras vittringen ut allt längre för varje hund som går.

Egentligen började det redan på A-stationen där alla direkt kunde konstatera att uppbindningsplatserna var felaktigt placerade. Ove sa till mig att hålla igen truten och jag i min tur väste åt honom att han absolut måste vara bredvid Allti vid sändande och mottagande så att ingen hund skulle kunna rusa på henne. Eftersom Allti aldrig har läst regelboken så var vi inte det minsta bekymrade att upplägget skulle störa henne. 

 

Den oinvigde undrar förstås vad som är fel med att lägga uppbindningsplatserna bredvid framföring och start på detta sätt. Det största felet var att startnummer 12-20 låg ute i banan.Hundarna skulle dessutom kunna rusa direkt till sin uppbindningsplats. Sedan låg många hundar i nedförslut, vilket kanske inte var så lyckat. Eftersom hund nummer 1 startar, så innebar det också att de sista startnumren skulle få väldigt svårt att hinna ner till framföringen och starten. När vi skulle starta marschen ut till B så märkte både Ove och jag att det var märkligt för Allti att först gå nerför backen och sedan uppför den bara 20 meter längre bort. Medan vi stod där och väntade på att alla skulle ställa upp sig, så spanade hon över det höga gräset och jag gjorde tecken till Ove att ställa upp bakom oss i stället. Normalt stannar han alltid på uppbindningsplatsen.

 

I rapportsammanhang är vi tävlande oftast mer pålästa vad gäller reglerna än vad arrangörerna är. Jag tror ingen har några problem med detta, utan på de flesta tävlingar löses eventuella frågetecken med glatt humör. Detta gällde även uppbindningsplatserna på SM. När vi hade lämnat A-stationen rättades felet till genom att uppbindningsplatserna flyttades ner på gräsplätten framför publiken. Det som dock fortfarande saknades var en uppvärmningssträcka och denna ska vara förlagd så att hundarna inte störs. Detta var omöjligt att få ut med det upplägg som var. I bland kan man fundera över denna förkärlek till slalombackar i SM-sammanhang. Jag är helt övertygad om att det var slalombacken som fick styra hela detta upplägg.

När det var dags för avfärd från A-stationen och jag tog på mig ryggsäcken så undrade jag hur jag egentligen hade tänkt när jag packade den. Det var en tung last att släpa på uppför backen. När vi kommit upp en bit sneddade vi genom ett skogsparti och korsade en väg. Högre upp på backen hade vi noterat några orangeklädda figurer som var vägvakter. Det kändes tryggt att det fanns vakter och ännu tryggare kändes det när vi hade kommit en bit på banan. Det var sånt virrvarr av stigar och motionsslingor att jag knappt kunde memorera den. Jag tror att denna kartbild ger en hyfsad bild av sträckningen även om den inte är exakt.

När vi hade korsat vägen gick vi genom ett nytt skogsparti och kom ut på motionsslinga som vi följde dryga hundra meter. Nytt skogsparti där vi följde en smal stig där även andra skytten stod. Strax innan B-stationen kom vi ut på en motionsslinga som vi korsade och kom in på en ny stig där B-stationen var belägen. 

Sändandet från B-stationen gick väldigt smidigt. Det var bara en hund som inte ville lämna stationen. Övriga gick som tåget. Jag var väldigt nöjd med framföringen och det var bra klös i Allti när hon drog i väg över ett klipparti, kastade sig över motionsslingan, in i skogspartiet på andra sidan och vidare bland detta virvarr av stigbyten. Det visade sig att Allti hade 2,04 på första sträckan, vilket var snabbaste tiden ner till A. 

När alla hade skickat sina hundar fortsatte vi på förlängningen till C. Vi följde en bred stig ca 75 meter efter B-stationen och från den stigen vinklade vi ner vänster och in i torr skog med en hel del kvistar och bruna barr på marken. Det gick ganska brant ner till C-stationen. 

 

Så småningom började hundarna skickas upp till C. De första hundarna kom som på räls och någonstans vid hund 6 hörde jag att någon sa att nu har de börjat komma in alltmer snett. Till vänster om stationen fanns en brant slänt med en massa ris. Hund nummer 8 kom in ca 50 meter bakom punkten för mottagande och föraren fick ropa in sin hund. Jaeger kom in lite längre fram. Det var pirrigt att ta emot eftersom man inte riktigt visste varifrån hunden skulle komma. Framifrån eller var som helst i en 180 gradig vinkel? Jag visste att de första hundarna hade kommit in på runt 4 minuter och när 5 minuter hade gått var jag riktigt skakad. Sedan ropade någon att hon var uppe på slänten snett bakom mig och jag ropade allt jag kunde. Hon kom skuttande mellan uppbindningsplatserna och lyckades nå mig utan att göra sig illa på alla kvistar och grenar som stack upp.

 

 

Jag kunde konstatera att Allti tappat ca en och en halv minut mot täten på denna andra sträcka. Men vet att hon är rätt snabb på tredje. Frågan var bara hur hon skulle bete sig när jag skickade henne från en startpunkt där hon aldrig hade passerat, Hon hade ju, liksom många andra, kommit snett bakifrån. Men det var inga problem. Visserligen hade hon öronen framåt i stället för slickade bakåt, men det gick undan. Allti hade 3.13 ner till A, så hon hade tredje bästa tid. Yes! Vi var med i leken igen. För att klara 9,5 i betyg, så kunde hon tappa nästan ytterligare en och en halv minut på sista sträckan. 

 

Viss oro fanns bland förarna när vi upptäckte att förlängningen inte fortsatte bakåt, utan vinklade uppför slänten nästan direkt efter de sista uppbindningsplatserna. Enligt reglerna ska sträckan vara rak minst hundra meter efter stationsområdet. Det fanns heller inte tid att gå särskilt långt i förlängningens riktning genom att stationen var ganska utdragen och det var svårt att gå där. Å andra sidan avgränsades stationen bakåt av tät snårig skog, så jag trodde inte det skulle vara så stora problem för Allti, även om det skulle kunna ta lite extra tid. Men det var lika för alla.

Förlängningen till D, gick alltså uppför en brant slänt. Sedan var det stig, plant och ganska lättsprunget. Startnummer 9 hade försvunnit på tredje skicket där han fick problem att lämna stationen pga att han kommit in fel. Så jag hade nr 8, som var Jaeger, före mig på sista sträckan. Hund nr 7 kom in och vi väntade på Jaeger. Det kom meddelande om att han inte hade lämnat stationen. Nu visste jag att banan var fri och var helt övertygad om att snart få ta emot Allti. Men ingen hund kom. I det längsta hoppades jag att de hade skjutit på hennes starttid. Men när hon hade varit ute i tio minuter insåg jag att något hade hänt. Jag tyckte att jag hade hört båda skotten och var väldigt förbryllad. Hade hon kommit upp på C och inte klarat att hitta utgången? Det lät märkligt, men jag bestämde mig för att det nog tyvärr var så. 

Av de hundar som startade efter nummer 7 var det bara två stycken som kom upp till D-stationen. Många av de övriga var också ute väldigt länge i området.

 

Jag var helt övertygad om att man under detta SM, då man förlagt rapportbanan till ett strövområde med ett virrvarr av stigar och motionsspår, hade säkerställt att motionsspåren var avspärrade för allmänheten. Jag hade hela tiden tyckt att det var lite kul med alla stigar och varit helt trygg i att området hade säkrats just genom att det låg där det låg. När jag fick hela historien klar för mig fick jag kalla kårar. Strax efter det att Ove hade skickat Allti hörde han tävlingsledaren prata i sin kommunikationsradio. "Vi måste göra något för att få bort allt folk på sträckan", hörde han. Allti, som dragit i väg från D-stationen i samma fart på fjärde som på andra skicket, kom tillbaka till A efter 15 minuter. Skytt nummer två, bara 300 meter från B-stationen, berättade att det först hade kommit förbi två personer med hund på den smala stigen. Strax därefter två sura gubbar och en minut efter gubbarna kom Allti i full karriär. Om hon bara hade kommit förbi B-stationen, så hade hon kommit bort från den välbesökta delen av området.

 

Jag frågade skytten hur länge hon varit borta innan hon kom tillbaka förbi honom. Han sa då att hon aldrig kommit tillbaka, utan måste ha tagit en annan väg. Därför tror jag inte längre på att hon sprang till C och vände där. Eftersom hon hade passerat skyttarna fyra gånger, så hade hon i så fall med största sannolikhet tagit samma väg tillbaka den femte gången. 

 

Vi får aldrig veta exakt vad som hände där ute på sträckan. Men så pigg och fokuserad som hon var på sin väg upp mot D-stationen, så finns det inte på kartan att hon skulle avbryta sitt arbete utan att vara absolut tvungen. Jag har spekulerat och våndats. Sett hemska bilder framför mig på sura gubbar som hytter med nävarna och fäktar med armarna mot henne. "Stick härifrån hundjävel. Stick!" Så behöver det inte ha gått till. Och jag hoppas verkligen att det inte gått till så. Men hon har sprungit förbi folk på sträckor tidigare, inte brytt sig om bärplockare som suttit bara ett par meter från sträckan. Hon är egentligen inte speciellt intresserad av vare sig hundar eller folk. Så något har varit fruktansvärt fel när hon inte ens vänder och tar samma väg tillbaka. Det är gräsligt! Det är fruktansvärt dåligt. Ingen kan någonsin få mig att tycka något annat och jag hoppas att det inte förstört något för framtiden. 

 

Diskussioner har förts på Facebook, både öppet och i slutna grupper om rapportbanor i allmänhet och detta rapport-SM i synnerhet. Jag har framfört alla mina synpunkter till SBK:s kontrollant av banan. Inte för att det förändrar årets SM, men förhoppningsvis kanske man undviker samma misstag inför kommande år. Jag har full förståelse för att rapportgrenen är en liten sport och att alla de funktionärer som finns ute på klubbarna har svårt att känna till alla regler. Därför är det också viktigt att vi inte ombeds att lägga locket på, som någon hade uttryckt det. Med locket på lär vi aldrig öka kunskapen eller se någon utveckling.

Så bara en slutkläm, så har jag spytt klart sedan. Jag vill poängtera att de hundar som stod på pallen är bra. De är tillräckligt bra för att ha kunnat stå på pallen även med likvärdiga förutsättningar för alla deltagare. Efter mina över 150 rapporttävlingar så har jag tillräcklig rutin för att veta att förutsättningarna under en rapporttävling kan variera för olika hundar. Någon har oturen att det står en hund ute på sträckan. Sånt kan inte arrangören rå över och det kan hända var som helst i startfältet. Men på denna tävling är sambandet mellan långa tider/spruckna hundar och höga startnummer så uppenbar. 85% av hundarna med startnummer 1-7 klarade sig medan bara 15% av hundarna med startnummer 8-20 klarade sig. Det är helt tillåtet att lägga in vinklar på en rapportsträcka, men om man gör det på en tävling med många hundar, så ska man vara medveten om att de högre startnumren kan ha sämre förutsättningar än de lägre. Man kan strunta i det, men man ska vara medveten om det. Och om man nödvändigtvis lägger en sträcka i ett strövområde på "bästa sändningstid", ja då ska man vara medveten om att det kan sluta betydligt värre än att x antal hundar spricker på en sketen rapporttävling.