/
Allmänt /
Schäferhunden under luppen
http://www.fredriksteen.se/
http://iloapp.stensmatte.se/blog/bloggen?Mobile
SBCH, Korad Certs Fox, HD utmärkta, 1 ökl, SM3:a rapport 2002
Långt innan jag själv startade min uppfödning intresserade jag mig för att följa schäferaveln och gav mig fasen på att följa min hunds (Certs Fox) stamtavla tillbaka till den första stamboksförda schäfern Horand v Grafrath. Nattuggla som jag är lade jag ner åtskilliga timmar på att leta stamtavlor. Jag lyckades fylla stamtavlan 12 generationer bakåt genom att surfa runt på kennelhemsidor i hela världen, köpa dataregister, kommunicera med gamla uppfödare osv. Vissa av linjerna lyckades jag även följa tillbaka till Horand v Grafrath och det tog inte lång tid att upptäcka den matadoravel som har tillämpats genom årtiondena. Samma avelshane flyttades runt mellan kontinenterna och stod uppstallade för avel något år på varje ställe.
Jag tyckte naturligtvis att jag hade den ultimata schäfern med 27 cert, SM-meriterad, Korad +2 och dessutom premierad med en 1:a i öppen klass. Till detta hade han utmärkta höftleder, ett omdöme som bara gavs till 10% av rasen. Hela hans kull var friröntgad. Ändå användes han aldrig i avel. En av anledningarna finns sannolikt att finna i schäferrasen uppdelning i exteriör och bruksavel. De bruksuppfödare som skulle kunna tänkas vara intresserade hade redan Silverpilens Arko i sina stamtavlor och kunde inte använda Fox. Och de uppfödare som satsade på exteriöravel struntade i vad en avelshane skulle kunna tillföra arbetsmässigt och hans exteriör var inte tillräckligt extrem för att vara intressant.
Under 80-talet var jag med i Västerås BK och arbetade under en tid med klubbtidningen. Jag intervjuade vid ett tillfälle Frasse Westman, en gammal profil och enormt duktig hundförare. Med sin schäfer Duncan v d Welandschmiede vann han SM-guld i rapport 1953-1957. 1958 vann han SM i skydd och knep sedan silvret både 1959 och 1960. I samband med intervjun överlämnade Frasse "Schäferboken 1960" till mig. Jag visste inte vad jag skulle med den till, men tackade artigt och den låg i mina gömmor fram till slutet av 90-talet då jag började intressera mig för schäferns ursprung. I dag tog jag fram "boken", som snarare är en tidning och började läsa lite artiklar om avel.
När jag läste följande artikel inser jag att diskussionerna om exteriöra egenskaper kontra arbetsegenskaper som urval i aveln inte är något nytt. (Ursäkta att jag inte lyckats fixa pdf-filer, men det går inte i min dator)
Sid 1
Sid 2
Sid 3
Artikeln var även publicerad av SKK i tidningen Hundsport och föreskriver att ytterligare koncentration måste läggas på brukskvaliteten. Alltså inget nytt under himmelen, exteriör kontra brukskvalite diskuterades redan då med den skillnaden att SKK och Schäferhundklubben numera stuckit huvudet i sanden och vägrar se problemet. Svenska Schäferuppfödares Förening som gav ut boken är nämligen Schäferhundklubbens föregångare. 1960 hade vi alltså fortfarande en avelsförening som värnade om schäferns brukskvalitet. Tidningen bestod endast av foton på meriterade brukshundar.
En annan stor skillnad är utvecklingen av exteriöraveln. Jag skulle inte säga så mycket om en utställningschampion i dag såg ut som en utställningschampion på 70-talet. Men så är inte fallet och till dem som hänvisar till rasstandarden måste man fråga sig: Har den varit föremål för revidering under dessa 40 år och på vilka punkter då?
Alf v Nordfelsen finns bakom många av dagens schäfrar. Han vann siegertiteln i Frankfurt 1955. I min värld är det fortfarande så här en schäfer med god exteriör ska se ut:
Alf v Nordfelsen
Och det är alltså något sånt här vi schäferuppfödare ska ha som målbild när vi i dag ska värna om de exteriöra egenskaperna:
Bilden är hämtad från Svensk Schäfertidning nr 2 2011 och visar en
hund med certkvalitet på utställning.
Så den första frågan måste vara: Vad har hänt med rasstandarden? Var exteriören fel på de hundar som fick utställningscert på 60-80-talet? För min bedömning är att det var därefter det bar åt pipsvängen med exteriöraveln. Fram till mitten av 80-talet fanns det fortfarande dubbelchampions, dvs exteriört meriterade hundar som det gick att jobba med.
Sedan kommer vi till mentaliteten. Här håller jag inte med de som säger att exteriöravlade hundar nödvändigtvis har en dålig mentalitet. Det finns en hel del exteriöravlade schäfrar som MH-beskrivs och mentaltestas med goda resultat.
Det jag däremot med säkerhet vågar säga är att de brister i arbetsegenskaperna. Och jag ser en skillnad mellan mentalitet och arbetsegenskaper. Jag har hittills inte sett en exteriöravlad schäfer med tillräcklig intensitet och tillräcklig uthållighet för att kunna konkurrera på ett bruksprov. Det är möjligt att de finns. Men jag har varken sett eller hört talas om någon.
Vi har alltså två avelsinriktningar på schäfern och de skiljer sig åt på två punkter:
- Vi är inte överens om var fokus på urvalet ska ligga: exteriör eller bruksegenskaper.
- Vi är dessutom inte överens om hur en schäfer med god exteriör ska se ut. Vi som förespråkar fokus på brukskvalitet kommer aldrig att förlika oss med att ta fram "räkstjärtar" för att motsvara omtolkningen av schäferns rasstandard. För visst måste det vara en omtolkning? Det är väl bara att titta på foton över utställningsschäferns utveckling exteriört genom åren.
Den ena inriktningen gör alltså sitt urval utifrån exteriör, där det får bli en bonus om hundarna samtidigt råkar ha med sig några positiva brukskvaliteter från gamla Alfs tid. Den andra, den som kennel Enduro står bakom, gör sitt urval utifrån i första hand verifierade bruksegenskaper. Inte bara i mentaltest utan i praktiskt arbete. Eftersom dagens exteriöra måttstock är så extrem har vi för länge sedan lagt den åt sidan och eftersträvar exteriören hos den "gamla" schäfern, dvs en exteriör som gynnar funktion. I mitt fall handlar det om en kompakt inte alltför stor hund, smidig och rörlig för att snabbt kunna förflytta sig i kuperad terräng.
Det vi däremot har gemensamt är att arbeta för friska hundar. Båda inriktningarna jobbar för att förbättra ledstatistiken och att slippa en rad sjukdomar som florerar inom schäferaveln. Att bruksschäfern skulle vara friskare än den exteriöravlade schäfern finns det mig veterligen inget belägg för. Oavsett inriktning finns det bara ett sätt att komma till rätta med problemen och det är att vi uppfödare öppet redovisar de brister vi upptäcker i vår avel.
Hur ska schäferrasen fortsätta att utvecklas utifrån det läge vi är i dag? Själv hade jag hellre sett en uppdelning i german shepherd show dog och working dog i stället för uppdelningen efter pälslaget. Uppdelningen i pälslag kommer att skapa stora svårigheter att hitta avelsdjur för den uppfödare som satsar på brukskvalitet och ska para sin långhåriga tik. Schäferhundklubben menar att avelsbasen inte är något problem. Nej, kanske inte om man struntar i brukskvalitet och accepterar att ta fram hundar som ser ut så här oavsett om de har något bruksvärde eller inte. Bara de har lång päls:
Hämtad ifrån Svensk Schäfertidning nr 2 2011
Uppdelningen i exteriörschäfer och bruksschäfer är redan ett faktum även om SKK och Schäferhundklubben inte medger det. Ingen av de två uppfödarlägren använder varandras avkommor som avelsdjur. Kan uppdelningen vara mer konkret? När jag tittar på stamtavlor på exteriörhundar känner jag inte igen ett enda namn. Förmodligen gäller detsamma när exteriörkennlar tittar i våra hundars stamtavlor. Uppfödare med båda inriktningarna använder aldrig avelsdjur från brukslinjerna på sina exteriöravlade tikar och vice versa.
Det som skiljer mig från många andra är att jag inte är speciellt upprörd över den exteriöravlade schäfern. Den stör mig helt enkelt inte. Våra vägar kommer aldrig att mötas annat än någon gång i varje hunds liv då jag ska in i en utställningsring och skämmas. Jag skäms naturligtvis inte över hur mina hundar ser ut, men det brukar kännas som om man hamnat i fel ring. Kunde lika gärna springa runt bland Howavart eller Pyrenéhundar. Vem fan bryr sig? Bara att få det avklarat och skynda sig bort med förhoppningsvis ett blått band.
Det som är allvarligare är att Schäferhundklubben arbetar för krav på utställningsmeriter för att få registrera avkommor hos SKK. Detta vore döden för schäfern som brukshund. Inte för att bruksschäfrarna inte ser ut som en schäfer enligt rasstandarden. Det gör de. Men för att rasstandarden har fått en modern tolkning som inte har något alls med arbetande egenskaper att göra. Svensk Bruksschäfer har därför en viktig funktion som opinionsbildare. Genom föreningens hemsida kan dessutom de som är verkligt intresserade av arbetande hundar hitta det de söker. Tyvärr har många schäferkennlar med arbetsinriktning valt att stå utanför. Det är synd. Om alla vore med skulle vi kunna göra så mycket mer och sätta större tryck som opinionsbildande intreseförening vad gäller att bevara schäfern som den ultimata brukshunden. Svensk Bruksschäfer kanske rentav skulle ses som rumsren.
Slutligen leker jag med tanken att alla schäfrar i Sverige hade samma arbetslust och höga kapacitet som de bruksavlade. Då kan jag lova att schäfern snabbt skulle få dåligt rykte. Helt enkelt för att det ställs betydligt större krav på ägare till en bruksavlad schäfer. De är trevliga sällskapshundar, men absolut inte enbart sällskapshundar. De kräver aktivering både fysiskt och mentalt för att må bra. Hur stor är marknaden för en hund där du bör lägga ner minst 2 timmar per dag på fysisk träning och arbete? Inte en dag - utan i princip varje dag.
Som sagt - jag störs inte av exteriöraveln. Bara valpköparna vet vad det är för typ av schäfer de köper. För det finns två typer och de kommer aldrig mer att förenas.
Själv kommer jag att fortsätta att eftersträva hundar, där urvalet består av bra leder, friskhet, kampglada, orädda, sociala hundar med hög uthållighet i arbete, så länge det finns en efterfrågan.
Tack för ditt inlägg om schäferaveln. Jag håller med dig till 100% Jag har varit med sedan 1965 och har sett utvecklingen. I mitten av 70 talet var jag med i schäferhundklubben och var aktiv i Skåne-Blekinge. Redan då började det spåra ur och bli en uppdelning. Sedan har det varit omöjligt för oss bruksmänniskor att göra vår röst hörd. Vi som pratade om bruksegenskaper och mentalitet blev betraktade som okunniga. Eller också bemöttes vi av tystnad. Det är likadant i dag. Naturligtvis vore det önskvärt med en diskussion och att båda sidor tog hänsyn till varandra. Erfarenheten har tyvärr visat att det är omöjligt. Svensk Bruksschäfer är inne på rätt väg men är för små och alldeles för kraftlösa. Du ser själv vad som händer på Forummet på hemsidan. Ingenting!
Det behövs en massiv insats i alla medier om SBS.
Eller skall SBS även i fortsättningen vara en relativt okänd samling av idealister som går sin egen väg?