25 juli - Nedräkning till årets kennelläger
Jag har varit dålig på att uppdatera och kan inte skylla på ont om tid. Har ju semester, men vad hjälper det när man mest degar omkring med knapp styrfart.
De fruktansvärda händelserna i Norge har också påverkat mig. Illamående och vanmakt har satt sig i det kroppsliga systemet och man undrar hur många knäppgökar som finns därute. Funderar också på hur långt tid det skulle ta för hjärnan att uppfatta en hotfull situation mitt i en idyll. Jag har faktiskt tänkt tanken att många flyktvägar och bilbyten sker ute i skogen. Att man skulle kunna befinna sig där. Man kanske just har lagt ett spår och det kommer en bil med galningar dundrade på den lilla grusväg där man står. Skulle man begripa det? Där mitt bland blåbär och kantareller en sån där härlig höstdag när man befinner sig på sitt favoritställe på jorden. Skulle man ens begripa det om någon hoppar ut med draget vapen?
Händelserna bara 50 mil härifrån får oss att inse att vad som helst kan hända. När som helst. Femio mil är närmare än Piteå. Det är t o m närmare än Karlskrona.
Konsekvenserna av Estonia och Tsunamin var större, men olyckor kan vi acceptera och förstå. Det är däremot ofattbart att en enda galen människa kan ställa till med det ofattbara i Norge.
Vi har hunnit med några rapportträningar sedan jag uppdaterade senast. Väldigt trevligt att vi nu har ett trevligt gäng rapportkompisar att träna med. Vi har ju i stort sett tränat ensamma i alla år och den träning med andra hundar, som Allti har fått, har varit vid något enstaka läger och vid tävling. Hon bryr sig i och för sig inte om andra hundar, men allt blir mycket trevligare med sällskap. Vi har dessutom förgyllt det hela med god förtäring i samband med träningarna.
Korvgrillning efter avslutad rapportträning
På onsdag börjar 2011 års kennelläger och jag har påbörjat förberedelserna. I går bakade jag ett antal limpor och jag ska fortsätta i dag. Jag som tidigare bara bakat vid ett par tillfällen. För många år sedan och aldrig mer genom att det gick åt helvete båda gångerna. Första gången skulle jag baka bullar. När jag ändå höll på tyckte jag att tredubbel sats var lagom. Just när degen var klar och skulle jäsa en timme, så ringde min träningskompis. Jag höll på med friidrott på den tiden. Hon undrade om jag inte skulle hänga med till Sporthallen och träna. Jag åkte och tränade och kom hem tre timmar senare. Trodde inte det skulle spela så stor roll om degen jäste i en eller tre timmar. Men det spelade en stor roll;-). Nästa försök var att baka havreflarn. Det resulterade i att allt flöt i hop på plåten och jag fick stå och hacka bort "skiten". Så efter dessa missöden, trettio år tillbaka i tiden, har jag hållt mig borta från bakning. Tills nu. Och limporna, som provsmakades i går, var riktigt goda.
Förutom limpor, ska jag storhandla mat till lägret, men det får vänta till i morgon. Jag ska också till klubben och kolla sovplatser och fixa lite.
I fredags fick jag ett trist besked från Coola Pompes röntgen. Han hade D på höfterna. Ändå vet man att det kommer förr eller senare. Som min kära kennelkollega på Norpatorps kennel, vars fina tiklinjer jag bygger min uppfödning på, sa en gång:
- Vet du varför man får bakslag i sin uppfödning emellanåt?
- ?
- Det är för att man ska fortsätta vara ödmjuk.
Och det ligger något i det. Ingen har svaret på gåtans lösning vad gäller leder. Som Hasse på kennel Hasseman konstaterar så har vi avlat på friröntgade avelsdjur i över femtio år och ändå har statistiken inte förändrats. Jag har själv när jag surfat runt sett rena katastrofkullar vad gäller ledstatus, men när man tittar på föräldradjuren, deras syskon, deras tidigare avkommor osv, så är resultatet helt oförklarligt. Det finns inte någon gen som heter "leder", utan det är ett polygent arvsanlag där flera samverkande gener påverkar resultatet. Det gör det hela svårt att förutsäga.