Kennel Enduros Blogg

Inte för att jag har varit särskilt orolig. Faktiskt inte orolig alls. Jag har en tik som bevisligen lämnar väldigt bra leder. Visserligen i kombination med hanar från ledmässigt bra linjer, men hon har i alla fall visat att hon inte ställer till med något. Om det nu skulle dimpa ner något C, ja då kommer jag faktiskt inte att älta det i någon större utsträckning. För det är klart att det gör förr eller senare. Men just nu gläds jag åt att 16 av Allti's 20 avkommor är röntgade och att samtliga 16 har A-höfter. 

Leder kan man diskutera till förbannelse och eftersom det genetiskt styrs polygent, dvs av flera olika samverkande genpar, så vet man ju faktiskt inte säkert. Genetik är betydligt svårare än så. Dessutom anses 60 % vara miljöberoende om man ska tro på det SKK skriver på sin hemsida. Och det är klart att man som uppfödare är lite orolig: Får valpen/unghunden för mycket mat? För lite mat? Rätt mat? För mycket motion? För lite motion? Allsidig motion som utvecklar skelett och rörelseapparat? Röntgas den på en klinik som vet vad de håller på med? Sederas den rätt? Läggs den upp rätt? Är de noggranna? osv.

Det som jag vill ta upp är synen på C-höfter. Att göra det just när det dimpit ner ett C-resultat skulle kännas som en dåres försvarstal, dvs dumt. Så jag passar på nu. Jag blir faktiskt smått irriterad av flera synsätt inom hundvärlden. Det ena är att man kallar ledfel för en sjukdom. Det är väl för fasen ingen sjukdom! Vi människor har tagit fram en mall för hur fasta leder ska se ut och sedan diskuterat fram en tillåten avvikelse från det perfekta och där vi fortfarande benämner leden som godkänd. Inom schäferrasen har man bestämt att det är HD A och HD B samt definierat vad dessa grader innebär rent geometriskt. Inom en del andra raser godkänns även HD C. Själv kommer jag aldrig att ta ordet frisk respektive sjuk i min mun i diskussioner om leder. Bra leder, dåliga leder är helt ok för mig. Men sjuk och frisk är i min värld något helt annat än passformen på en led.

Det andra är att folk blir helt förkrossade över en C-höft. OK, den är längre bort från det ideala än en B-höft och passform och djupet är inte lika bra som på en A-höft. Vi vet också att i ett stort urval kommer normalfördelningskurvan på avkommornas höfter att visa på sämre statistik om vi parar  två B-höfter jämfört med två A-höfter. Vi vet också att kombinationen A-B är statistiskt sämre än A-A och bättre än B-B. Men de allra flesta C-höfter kommer aldrig att ge hunden något som helst problem. Den som har problem med det är ägaren, vars hund inte har ett papper på att den är OK. Ägaren och uppfödaren kommer inte att få en massa "Grattis" när ledresultatet offentligtgörs. Hunden kommer inte att användas i avel, men hur många hundar kommer det? Själv hade jag en friröntgad hund som blev halt vid 7 års ålder och det visade sig att hon hade kraftiga pålagringar på ena höften. Hon blev därför bara 8,5 år. Samtidigt finns det C-höfter som håller ett helt hundliv upp till 12-14 års ålder. Så rent funktionellt så är det ingenting att bli förkrossad för. Det finns betydligt värre saker som en hund kan råka ut för.

Någon kanske undrar varför man inte enbart avlar på A-höfter om det ger största sannolikheten för bra ledstatistik. Jag kan bara prata för egen del. Men om vi selekterar hårt på leder, så kommer vi att tvingas att prioritera ner något annat. Ungefär som de diskussioner som förs vad gäller att selektera hårt på exteriöra egenskaper. I min värld måste man ha en idealbild av vad man är ute efter och om man då står inför valet mellan två hanhundar som ligger nära de kriterier man ställer upp, så tar jag den med bästa lederna. Men skulle det vara så att den ena hanen ligger närmare mitt ideal vad gäller arbetsförmåga och de mentala egenskaper jag letar efter, så väljer i alla fall jag honom även om han har B på höfterna. Annars riskerar vi en mycket smal avelsbas och en utarmning av många eftertraktade egenskaper som vi då har avlat bort.

 

Jag har haft en tuff vecka rent fysiskt. Det var först i torsdags som jag började kunna gå ut med hundarna på korta promenader. Fram tills dess var det Ove som skötte om det mesta här hemma. Jag skötte mina uppdrag, men mina korta promenader från parkering till kund var tillräckligt för mitt stackars skadade ben.

 

I söndags åkte jag till Trollhättan och hälsade på Lina och Bestha Elsa. Vi hade en trevlig kväll och det var skönt att bara ha en dryg timmes bilfärd på måndagen när jag skulle till Högskolan i Borås. Jag skulle hålla två föreläsningar. Dels för forskare och dels för studenter. Jag blev stum av förvåning när jag hörde att de hade infört min bok som obligatorisk kurslitteratur och att den fanns på studentbokhandeln. En härlig känsla. Säkert ungefär som de författare som sitter på tunnelbanan och ser främmande människor sitta och läsa deras böcker.