Kennel Enduros Blogg

Redan vid ultraljudet visste vi att det sannolikt skulle bli en stor kull. Dio kom hit med sin matte i början av förra veckan, men jag förstod nog att hon inte skulle gå med valparna 63 dagar. Hon var tjock som en tunna redan dag 49. Vi dräktighetsröntgade dag 52 och kunde se att det var 11 valpar. Eftersom det var så fullt med valpar så kunde det möjligen finnas någon dold bakom en annan, men minst 11 valpar visste vi att det var. Sedan har matte Annelie varit jätteduktig med att följa mina anvisningar och tagit tempen. I tisdags, dag 57, började det hända något. Tempen som legat konstant på 37,7 gick ner till 37,4 och en timme senare 37,0. Efter ytterligare en timme var den uppe på 37,7 igen. Jag tänkte att det kanske bara var hormonerna som kämpade mot varandra. Framförallt genom att Dio var så lugn. Inga hässjningar eller något gnyende som tydde på att öppningsskedet var i gång. Så vi gick och lade oss, men jag hann nog bara slumra någon timme innan Annelie ringde från valprummet och sa att vattnet hade gått. 23.10 startade krystvrkarna och 23,53 kom första valpen. Det blev en lång natt och en lång förmiddag. När nio valpar kommit tog det lång tid utan krystvärkar. Vi bestämde oss för att åka till Strömsholm, men då kom valp nummer tio. Efter smskonversation med veterinärexpertis lastade vi in Dio och valparna i bilen och åkte. Dels tyckte vi att det var långa avbrott i värkarbetet och dels ville vi säkert veta hur många som fanns kvar. Det fanns en valp kvar och den överlevde inte. Vi tyckte alla att det var skönt att veta att valpningen var klar. Dio mår bra och valparna likaså. 

I vanlig ordning har vi satt arbetsnamn på valparna och det var ett litet helsicke att kännetecken på dem alla. Här kommer en presentation av H-kullen: