Kennel Enduros Blogg

 

 

Målsättningen med gårdagens tävling var att få till ett SM-kvalpoäng till 2014. Eftersom Allt-I ska ha valpar i vinter, så är det oklart om vi hinner tävla just någon tävling nästa vår. Jag sneglar lite lätt på tävlingarna under augusti. Det kan ju vara lite vanskligt att hoppas på ett bra resultat på SM. Poängen brukar inte bli så höga under de förutsättningar som råder under ett mästerskap. Vi har lite tid på oss att fundera.

Så till själva tävlingen då. 
Vi åkte hemifrån vid 12-tiden och var framme i Lindesberg i god tid. Ove skulle tippa i centrum och passade på att köpa en flaska bubbel samtidigt. 
- Nu gäller det att du sköter dig! sa han och visade flaskan.

De var bara två lägrehundar och sedan vi i elitklass. Så jag visste att Allt-I skulle få dra varenda skick. Dessutom mol allena på de två sista. Jag visste också att myrarna är tunga och värmen var tryckande. 

 

Vi började med uppletande. Ett moment som var rena skiten 2011, men sällan sämre än 9-or under 2012. Det kändes lyxigt att de hade vallat en uta bara för oss. Allt-I plockade fyra föremål på fyra skick. Jag tog in henne vid sidan vid varje avlämnande för att vara säker på att hon skulle släppa. Hon släppte fint. Däremot lite tugg i slutet. Betyg 9,5-9,5.

Platsliggningen är alltid pirrigt. Jag har under alla år med alla mina hundar bara haft en nolla på platsliggning, men det är ändå en pärs att vänta de där fem minutrarna. Denna gång var jag dessutom alldeles ensam bakom det lilla huset där jag skulle gömma mig. Man hinner tänka mycket kan jag lova.

Lägre hundarna körde sin budföring och lydnad före mig. Jag var egentligen inte särskilt nervös för lydnaden. Mitt mål var ju inga kanonpoäng, utan ett SM-kval på 570-580 skulle jag vara helt nöjd med. Det enda jag ville veta var om min galoppträning på framåtsändandet hade gett något resultat. För galopperna är i princip det enda vi har tränat. 

Fria följet kändes bra, bortsett från en lite okonecentrerad start och något litet pip på stegförflyttningarna. Sedan var det dags för långa inkallningen. Vi tränar nästan aldrig ställande och läggande på detta moment, utan jag brukar köra en slät inkallning inför träningen av framåtsändandet. Så lite pirrigt är det att se henne komma i full galopp med bakåtstrukna öron. Men såväl ställandet och läggandet var riktiga tvärnitar, där hon lade all kraft på inbromsningen. På ställandet var det så häftigt att det ett tag såg ut som om nigningen bakåt skulle sluta med ett läggande, men hon rätade upp benen och stod fint. Sedan kom då framåtsändandet. Och jajamensan. Hon galopperade ut fint. Växlade tempo fint. Kanske något snabb skritt och lite snett åt ena hållet. Jag skulle även vilja ha högre tempo på inkallningen. Här var jag så nöjd att jag höll på att glömma bort att krypet var nästa moment. Och inför krypet vill jag inte ha en uppvarvad hund, så mitt yviga beröm fick jag snabbt tona ner. Krypet var ingen höjdare. Av någon anledning (mitt fel så klart) så trodde hon flera gånger att vi skulle svänga vänster. Förmodligen för att jag sneglade på henne och om jag vrider huvudet åt vänster så ska hon vinkla vänster. Men hyfsat ändå. Sedan kom då skallet. Jag har nästan bara tränat skall framifrån så att jag kan belöna att hon trycker ner baken vid skallgivningen. Om hon lättar brukar jag säga åt henne att sitta ner. Kändes också väldigt bra. Framförallt med tanke på att detta är en hund som i begynnelsen hade väldigt svårt att skälla. Apporteringarna tränar jag aldrig numera. Det momentet är självbelönande i sig för Allti. Visst finns det saker att peta i i ingången, men ingenting som jag tänker lägga energi på. Hoppet är alltid en mardröm numera. Det har inte hänt något, men på tävling vet hon att det bara handlar om att hoppa fram och tillbaka. Jag har därför sedan förra hösten haft svårt att få henne att tänka framåt, vilket gör att själva hoppet känns lamt och vanskligt för islag. Och det var lamt, men helt felfritt. Så kom då stegen. Den var alldeles blank och Allti satsade hårt framåt, åkte in med frambenen på steg nummer tre eller om det var fyra, tappade balansen och rutschade ner. En stor nolla dök upp i min hjärna, men jag räddade betyget genom att stanna till och ge ytterligare ett kommando så hon gjorde ett nytt försök. Från den positionen hon hade var det väldigt knöligt för henne att komma upp, men sedan återfick hon hyfsad balans. Förhoppningsvis lärde hon sig något från detta missöde.

Betygen i momentens ordning:
9-9,5

10-10

9-9

8-7

10-10

10-10

10-10

10-10

5-5

och 10-10 på platsliggningen. Det blev alltså 273 poäng med femmor på stegen. Helt sanslöst bra!

Inför rapporten visste jag alltså att vi med en normal rapportföring skulle lnda på 620 poäng.

Jag ska inte tråka ut med en detaljerad beskrivning av rapporten. De första två skicken var jag inte ett dugg orolig för. På tredje, som är värsta sträckan startade hon över en lång myr och man såg henne i ytterligare 200 meter. Det kändes hemskt jobbigt i mattes hjärta att se henne kämpa över myren och det efterföljande kalhygget. Mer skutt än löpning och jag hade haft full förståelse för om hon hade vänt. Fjärde skicket är jag aldrig särskilt orolig för och visst kom hon kämpande fram till D. Min lilla pärla. 

 

Jag kunde konstatera att hon hade sämre tider än förra året i Lindesberg, men det gick betydligt snabbare än i Flen. Vi var oerhört nöjda när vi åkte hem och väl hemma delade vi på den lilla flaskan bubbel.

 

Det var inte bara Allti som presterade i går. När vi kom till bilen efter rapporten hade jag fått ett sms från Oskar med Freck. De hade tävlat lydnadsklass I på SSM och vunnit på 186 poäng. Stort Grattis! 

 

 

I kväll ska jag åka och titta på en hanhund som kan tänkas bli Alltis blivande kavaljer. Spännande!