/ Valpar /

22 december - Nu vänder det!

Det gäller att tänka positivt. Nu blir det ljusare igen. Det trista just nu är att det är så lerigt ute. Jag hoppas det snart blir några minusgrader och gärna ett lagom tjockt snötäcke. Bara så pass att det går åka skidor, men ändå försvinner snabbt framåt slutet av februari. Vi skulle behöva en riktig vår för en gång skull. Särskilt angeläget känns det nu när jag ska bli valpägare.
 
"Familjen" ute i det fina decembervädret.

Valparna ja. De blev 5 veckor i dag och de blir busigare för varje dag. Men i ärlighetens namn så sover de väldigt mycket. De var ute en kort stund i torsdags förmiddag och i dag var de ute för andra gången. Nu ska jag vara ledig fram till mitten av januari, om jag inte blir inkallad som vikarie någon dag förstås. Så nu kommer de att få vara ute varje dag hade jag tänkt och det är dags för Allt-I att börja röra sig lite mer. Hon ammar dem fortfarande några gånger per dag, men alltmer ovilligt.
 
Granit, Storasyster och Lillan.
 
I dag var Gissas matte och husse på besök. Nu vet vi i och för sig inte vem som är Gissa och vem som är Guzzi än, men någon av dem är det.
 
Granit.
 
Lillan.
 
Storasyster.
 
 
Granit nosar på sin favoritleksak.
 
Granit gnager på Ann-Margrets fot.
 
Hmm, han ser fundersam ut.
 
Lillan. Fasen att min fot skulle sticka fram... ;-)
 
Lillan biter i en kampdutt. Jag fick ljusa upp fotot lite så den skulle synas.
 
Storasyster.
 
Det blir inte lätt att välja valp. Lillan ligger lite efter i utvecklingen. Inte mycket, men ett par dagar. De äter bra alla tre. Jag försöker hinna ge dem mat innan Allt-I hinner dit och de slickar fatet rent. De har varit bra i magen hela tiden. Det var bara de första dagarna vid 3 veckor när jag började med smakportioner som de gnydde lite och jag tror att de hade lite magknip.

De börjar så smått intressera sig för leksakerna, men kampar fortfarande mest genom att bita tag i varandra och ruska. Det brukar utmynna i hjärtskärande skrik följt av ilska. I kväll har de även jagat runt efter varandra i köket. Jag klipper klorna på dem varje vecka och det har hittills gått väldigt smidigt. De är goa och glada alla tre och verkar väldigt trygga och balanserade. I går ställde jag ner lite kastruller och grytlock. De nosade lite försiktigt i början, men ryggade inte tillbaka när det skramlade. Ganska snart sprang de rakt över locken som flög åt alla håll. I dag lade jag ner en lök som de rullade lite hit och dit på golvet.
 
Storasyster spelar lite fotboll med löken.
 
I kväll läste jag ett otrevligt inlägg på Facebook om en tjej som åkte tunnelbana med en alldeles blodig hund. Hon skrek och var otrevlig, sa åt hunden att sätta sig och fotot på den stackars hunden sitter kvar på min näthinna. Fy fan, vilka människor det finns. I bland känns det som om man skulle sluta föda upp hundar. Eller om man kunde skriva något livstidskontrakt. Tyvärr kan man inte det. Man kan bara göra sitt bästa i urvalet av valpköpare och hoppas att ingen Endurohund någonsin hamnar i händerna på någon som skiter i att den är alldeles blodig efter ett hundslagsmål eller vad det nu var för skada.