Kennel Enduros Blogg

I

Inte är man välfriserad efter en dag i strilande regn, men vad gör det när man har ett
blågult papper i handen..;-). Foto Mia Cangren.


Ove försökte få mig att tänka om redan i går kväll. Regnet öste ner när vi rastade hundarna för kvällen:
- Men det fattar du väl, att det kommer bli många strykningar. Det fattar du väl att folk hellre ligger kvar i sängen än att ge sig i väg i ottan i det här vädret. Det fattar du väl att det inte kan bli några bra resultat. Förresten tror jag inte att Allti tycker det är särskilt roligt att tävla i det här vädret.

Jag förstod att det var Oves lilla försök att få ta en sovmorgon och slippa ge sig i väg i regnet. Men jag svarade bara att detta är Alltis absoluta favoritväder. 

Så i morse steg vi upp kvart över fem och en halvtimme senare satt vi bilen på väg till Katrineholm. Tävlingen började med platsliggning och jag slog bort den negativa tanken som var: "Varför kan de inte vänta med platsliggningen till framåt dagen, så kanske det slutat att regna?" Vi drog startnummer 7 av 7 elithundar. Jag tyckte det kändes bra att Allti nu, efter två tävlingar utan draghjälp, skulle få slippa springa först. Samtidigt känns startnummer 1 också bra eftersom man inte behöver bekymra sig för eventuella vändande hundar.

Platsliggningen avlöpte utan problem. Efter platsliggningen var det uppletande. Allti var inte bara pigg. Hon var jättepigg. Full fart ut på högra kanten och plockade första föremålet direkt. Jag tog det framifrån och hon hade lite svårt att släppa. Andra föremålet trodde jag hon plockade på mitten längst ut och jag tog det säkra för det osäkra och tog in henne på vänster sida. Tredje föremålet tog hon på mitten och nu ville hon verkligen inte släppa, utan det blev två losskommandon. Förbaskade hund! Jag flyttade mig till vänstra kanten och tyckte hon slog runt en gräsdunge nära. Jag skickade om flera gånger där och plöstligt var tiden ute. Det visade sig att hon tagit det andra föremålet längst ut på högra kanten och jag som hade varit så säker på att det bara var den högra delen vi inte plockat något föremål i. Vi fick 7-7 i betyg och det kändes snällt med tanke på avlämnandena.

Nu kommer den intressanta känslan. 7-7, betyder i min värld att vi tappat 12 poäng som vi "brukar" ha. Det påminner lite om en sommar för många, många år sedan. Jag spelade minigolf varje dag en hel sommar. Jag lärde mig denna minigolfbana utan och innan. Jag visste exakt hur bollen drog på varenda bana, vart på sargen man skulle slå för att få hole-in-one osv. Jag hade ett personligt rekord på 32 slag på denna 18-hålsbana. Det var efter detta resultat som min inställning förändrades. Om jag slog 3 slag på någon av de första banorna, så tyckte jag plötsligt att det var meningslöst att fortsätta, så jag rev protokollet och började om från början. Det var bara personligt rekord som gällde. Och om det började illa, så var det meningslöst att fortsätta. I bland kunde jag börja om tre, fyra gånger av denna anledning.

Ungefär samma känsla fick jag med uppletandebetyget 7-7. Tolv poäng?! Var ska jag hämta in dem? På rapporten går det inte, eftersom hon normalt har fullt där och det enda som kan hända är att hon får sämre. På lydnaden? Nää, under senaste tävlingarna har hon haft en, i det närmaste, optimal lydnad. Det kan vara några enstaka poäng hit eller dit som skulle kunnat vara bättre. Men absolut inte tolv hela poäng. Vilket skit! Så här i efterhand inser jag att jag måste hitta nyckeln till att tycka det är kul, trots att vi inte kommer att nå upp till de poäng vi hade förra eller förrförra tävlingen. Poängfokusering är inte kul. Inte kul alls faktiskt. Särskilt inte i en bedömningssport och en sport där förutsättningarna skiljer sig som dag och natt mellan olika tävlingar. 

Det var en helt underbar rapportbana. Den trevligaste bana sedan jag började gå ut på rapporten för två år sedan. Det verkar vara svårt för arrangörer att hitta en bana utan avverkade områden, ris och sten. Här gick banan genom blåbärsris, utefter stigar, lite stigbyten, korsade en skogsväg och fortsatte genom höga ormbunkar, uppför en backe och ut på en bred skogsväg som vi följde 150-200 meter innan vi kom till D-stationen. 

För att göra en lång historia kort, så var Allti i vanlig ordning snabb på skicken ner till A, dvs känd sträcka där hon kan dra på. För snabb är hon. Men på andra sträckan tappade hon 54 sekunder mot snabbaste hund. Jag insåg att det skulle bli tidsnerdrag om hon skulle tappa lika mycket på förlängningen på sista sträckan. För det är naturligtvis något med hennes arbete på förlängningarna som gör att hon tappar tid. Det inser jag också. Tack och lov så tappade hon bara 27 sekunder på sista sträckan. Jag tror att vi räddades av att nästan halva förlängningen gick rakt på en snabbsprungen skogsväg. Nåväl, vi hade fullt på rapporten.

Så var det lydnaden. Jag gick ut på planen med en taggad och alert hund. Men det var en hel del missar: hon låg inte helt still på långa inkallningen, vilket drog ner till 8,5-9. Själva utförandet i övrigt är jag nöjd med. Framåtsändandet kändes si så där. Jag vill ha en längre galopp och att hon saktar in mer markant.   Men det sämsta med framåtsändandet var ändå ingångarna. Nu fick vi 8,5-9, så betygsmässigt var det ingen katastrof. Krypet kändes bättre än det var. Jag tror att det var för att följsamheten kändes bra och vänstervinkeln var hon definitivt med i. Jag kände att det var lite skuttigt, men hon hade tydligen varit väldigt hög, så det blev 6,5- 7,5. Skallet är hennes sämsta moment och hon har svårt att skälla. Så jag accepterar att hon har svårt att sitta still för att få kraften till ljuden. Hon fick 7-7,5. Ljudgivningen var jag rätt nöjd med, så hon måste rört sig en hel del för att få de avdragen. Sedan kom då apporteringarna, där vi brukar ha rätt säkra 9-or, ofta både 9,5 och 10. Metallen fick jag inte i väg ordentligt. Tror bara den hamnade 6-7 meter ut. Och då blir det en dålig apportering. Jag måste träna på att kasta metallen. Min krossade armbåge har ställt till det för mig, men det är klart att jag kan hitta en teknik där jag får i väg den långt. Det blev 8,5-8,5. Äh, vad fasen tänkte jag, den tunga får jag ju lägga ut. Full fart ut, bra gripande och galopp emot mig. Sedan blir det lite bollande med apporten i munnen, dålig avslutning och dubbelåttor. Hoppet lite slappt, men ändå tior. Stegen drogs det för hennes dubbelfattning ner (tveksam nergång), vilket inte är mycket att säga om.

Så det var något poäng här och där som försvann på lydnaden. 10-15 poäng under normalt. Vi vann och tog cert på 590,5 poäng och jag envisas med att mentalt hantera tävlingen som en minigolfrunda. Om detta ska vara givande och meningsfullt att fortsätta med i framtiden, så tror jag att det är den inställningen jag måste börja fundera på.

Just nu skulle jag helst vilja sluta tävla för säsongen och börja vinterns uppbyggnadsträning. Både fysträningen och att våga ta tag i momenten på det sätt man bara vågar när det är väldigt, väldigt långt till nästa tävling. Men i morgon är en ny dag. Vintern är lång och jag kommer nog att vilja göra någon tävling till innan vintern.