/
Tävling /
26 mars - Grattis Ola och Bias!
Ola och Bias på tävling förra året. Foto: Eva Hall
Årets första tävlingsresultat är noterat. Ola och Bias tävlade elitklass spår i helgen och är den andra Endurohunden att uppnå certpoäng. Den första är hans mamma Allti. Men det kommer flera. En hel hög Endurohundar är på väg uppåt i klasserna. Det hade blåst kraftigt på Alvaret och jag antar att det var svårspårat. Ola och Bias fick i hop 534 poäng med två pinnar borta på spåret. Bra jobbat! Nästa gång blir det cert:-).
Bias har tagit täten i leken med familjens fina storpudel Tova. Foto: Eva Hall
Ja, det var ju en trevlig inledning på dagens blogg. Min dag startade däremot mindre trevligt. Jag tycker att det går allt bättre med Drive och bytte antidragsele mot halsband i dag. Funderade på om jag skulle förankra i midjebälte, men vad tusan han har ju börjat lyssna på mig. Promenaden inleddes med slakt koppel och han "lyssnade" bakåt när jag bytte riktning. Så plötsligt mitt i denna idyll drog det i väg ett par rådjur framför oss. Jag var inte beredd utan höll längst bak i öglan med en hand. Normalt brukar man se på hunden att den börjar vädra och dra i kopplet. Men Drive går från ett fullständigt avslappnat lullande till att explodera. Det var som en katapult och jag drogs omkull ögonblickligen. Knep igen handen så länge jag kunde och försökte bromsa genom att kasta mig bakom ett träd, men skrapade handen och var tvungen att släppa. Jag hittade honom fem minuter senare med kopplet intrasslat runt ena bakbenet. Jag var inte glad och han fick gå bakom mig hela vägen hem, vilket accepterades med lite slokande öron. Oj, vad jag ångrar att jag inte hade midjebältet så att jag hade kunnat stoppa honom direkt. Men i våra viltrika skogar kommer det fler tillfällen. Helt säkert. Och då ska jag vara förberedd.
Jag fick en otäck känsla av "out of control" i dag. En känsla jag inte haft på många år. Det är svårt med vuxna hundar som börjat belöna sig med jakt. Så i dag återvänder jag till att skriva om detta med jakt. Faktum är att det handlar om liv och död, både för vilt och hund. Om ett par månader börjar rådjuren föda sin kid och det är fullständig katastrof med jagande hundar i markerna. Redan nu kan de ställa till med stor skada genom att rådjuren är dräktiga och kan kasta sin kid under stress.
Den senaste veckan har jag stött i hop med rådjur varje dag när jag morgonrastat Allti och Bolt. I fredags såg jag på hundarna att de nosade som sjutton på ett ställe. När vi hunnit femtio meter stack två rådjur i väg i full galopp åt vänster. Hundarna stannade upp och stod och tittade efter dem och vid mitt "Här!" kom båda i full fart till mig. Vi fortsatte promenaden och rådjuren hade tydligen valt att göra en halvcirkel för plötsligt korsade de stigen bara 20 meter framför hundarna. Samma sak igen. Hundarna stannade upp och tittade efter rådjuren. Jag kallade på dem och de släppte direkt. Men så har det inte alltid varit.
Alla våra hundar har jagat någon gång. Min första schäfer jagade harar i princip varenda dag i två års tid. Jag bodde då i Västerås och vi hade trafikerade vägar kring det grönområde där jag brukade morgonrasta. Jag berömde honom varje gång han kom tillbaka, för jag hade lärt mig att man skulle vara glad när hunden kom. Men så efter två års jagande, så läste jag en artikel i Hundsport och ändrade taktik. En hund som lämnar sin flock är inte välkommen tillbaka. Det har alltså ingenting med jakten att göra, utan bara det faktum att hunden lämnar flocken. Så jag började ta tag i honom när han kom tillbaka och skällde på honom. Han fortsatte att jaga och jag fortsatte att banna honom. Efter ett par månader upptäckte jag att jakterna blivit kortare och kortare. Och en dag kunde jag kalla tillbaka honom. Svårigheten var att bestämma sig för gränsen, dvs hur långt fick han springa utan att få skäll. Min gräns var att han överhuvudtaget inte fick starta en jakt. Det tog ungefär ett halvår att få honom att sluta jaga helt.
Nästa hund var en tempererad tik. Hon var runt året när hon drog på vilt första gången och det tog några gånger innan hon slutade jaga. Qrossa försvann en gång nere i Svaneholm och var borta i en timme. Vi var riktigt oroliga eftersom det fanns en otäck järnväg som hon skulle passera för att komma hem. Men även henne fick vi att sluta bry sig om vilt. Duro hann också jaga några gånger, men jag kommer i håg hur häpen jag blev när jag kunde konstatera att han slutat jaga. Jag var ute och cyklade med honom lös på grusvägarna runt oss. Plötsligt hoppade ett rådjur upp och korsade vägen alldeles framför oss. Jag vrålade till och möttes av blicken från en lugn hund vid min sida ungefär som "vad gastar du för?"
Allti jagade första gången vid ett års ålder. Då var hon borta i 35 minuter och jag var hemskt nervös eftersom det var nära tre trafikerade vägar, bland annat E20. När jag kände hennes tassar i ryggen, hon brukade göra så, så blev det inga bannor. Däremot drog hon efter hare ett par gånger här hemma och blev uppläxad efteråt. Bolt samma sak. Allti startar aldrig jakt i dag. Det får springa upp hur mycket vilt som helst. Jag litar till hundra procent på henne. Jag är inte lika säker på den saken vad gäller Bolt. Däremot är jag säker på att han vänder direkt på inkallning.
Jag kan konstatera att det är betydligt enklare med valpar än med vuxna hundar. Valpar springer inte särskilt långt och de tar åt sig på ett helt annat sätt än en vuxen hund. Fox var bara fyra månader när han sprang efter en hare. Han försvann ur synhåll, men var tillbaka lika snabbt. Han jagade aldrig mer i hela sitt liv. Däremot vet jag att när Odette drog i väg, så sprang han i kapp henne, tryckte ner henne i marken och tog henne med sig tillbaka till flocken. Så om man ska vara på den säkra sidan så ska viltrenheten tränas in redan på den lilla valpen. Det är mycket vanskligt att som vi, låta det gå så långt som till jakt och dessutom ta flera gånger innan problemet är löst. En enda jakt kan vara den sista. Jag ska klura en del på detta inför nästa valp jag skaffar, men jag kommer att uppsöka viltrika områden redan med den lilla, lilla valpen.
I våra hundflockar har "utbrytare" alltid blivit uppläxade av de andra hundarna. Det räcker med att någon lämnar stigen för att göra sina behov eller halkar efter för att de ska stanna och kissa, så blir de nertryckta av de andra. Det handlar alltså i första hand inte om att få hunden att förstå att den inte får jaga. Det handlar om att den under inga omständigheter får lämna flocken. Jo, den får, men är inte välkommen tillbaka. När Bolt jagade i väg efter en räv för ett drygt år sedan, så fick han inte följa med oss hem på närmare avstånd än ca 30 meter. Plötsligt var han helt försvunnen och jag gick tillbaka till den plats där jag schasat i väg honom sist. Lite full i skratt blev jag när jag såg att han satt kvar där och såg alldeles villrådig ut.
I övrigt har dagen bestått av redigeringsarbete och hundsim. Jag fick åka själv i dag eftersom Ove hade ärenden att uträtta i stan. Det var inga problem att få Drive att hoppa i bassängen. Jag tror att han börjar gilla det där med simningen. Allti fick köra sina intervaller, men jag minskade ner lite så det blev 4 x 2 minuter.
Mycket intressant inlägg Ingrid! Ska faktiskt vidarebefordra det till ett par personer... :)