Kennel Enduros Blogg

Tova och Enduros Bias på Böda Sand.

Helgen har passerat i en hiskelig fart. Snö och is nästan helt borta och tack vare minusgrader på nätterna så blir inte hundarna fullt lika skitiga.

Jag har hållit mig stenhårt till träningsprogrammet. Lydnadsträning inne med både Allti och Bolt i fredags. Med Bolt blev det mest vänster och höger om halt på fria följet. Han har väldigt bra bakdelskontroll och viker undan baken i vänstersvängar. Kruxet som jag upptäckt är att om man gör vänster om halt så fortsätter han att jobba in bakdelen och hamnar bakom mig. Efter några övningar där jag klickade direkt han var rakställd så upphörde han med att fortsätta runt. Jag kom också på att han egentligen inte vet vad sitt är. Låter kanske konstigt, men om han stod framför mig så kunde han lika gärna testa att backa eller lägga sig. Så det tränade vi på. Sedan fortsatte jag att försöka hitta ett bra sätta att lära in krypet. Har kört handtarget ett par gånger nu och nöjer mig med att han bara strävar framåt. Så det får ta tid.

Allti fick köra positioner, mestadels stegförflyttningar. På krypet försöker jag få stabilitet i att hon koordinerar i stället för att skutta samt bättre teknik i vinklarna. Sedan skallet förstås.

Jag gick 20 minuter med klövjeväska också. Otroligt tråkig träning om man frågar mig. Vad Allti tyckte vet jag inte. Då var det roligare i går då vi körde intervaller på gärdena. Vi har ju haft en lätt vecka och backat tillbaka till 2 x 8 x 200 meter denna vecka. I dag har vi kört uppletande och lite positioner och kryp ute.

Beöket i skyttegravar kan låta lite kryptiskt, men jag har "varit på besök" och läst historier om de rapporthundar som användes under första världskriget.



Även om rapporthundar användes under andra världskriget, så var Första världskriget rapporthundarnas krig. De flesta rapporthundar var enbart "backwards messenger dogs". Det innebar att deras förare fanns kvar vid basen och hundarna följde med andra soldater till frontlinjen. De skickades sedan tillbaka till sina förare. Det ansågs betydligt mer avancerat att utbilda "liaison messenger dogs" som även kunde skickas tillbaka till fronten. Hundarna kunde springa sträckor på upp mot 4-5 miles, dvs upp mot 6-8 km, men det vanliga var att de sprang 2-5 km långa sträckor. De fick aldrig ligga längre än 12 timmar innan de skickades och det var absolut förbjudet för övriga i kompaniet att klappa eller ge godbitar till hunden.



Jag har varit som uppslukad av att läsa om britternas föregångare till våra rapporthundar, hur de tränades och hur man resonerade för nästan hundra år sedan. De soldater som skulle ansvara för en rapporthund valdes ut med omsorg. De som inte var vänliga och kände sympati för hundarna omplacerades direkt. Det var absolut förbjudet att skälla eller bestraffa en rapporthund. Hela utbildningen skulle bygga på en djup förståelse för hundens svårighet att klara denna avancerade uppgift. Richardsson som ansvarade för den brittiska kigshundsutbildningen menade: "Complete confidence and affection must exist between dogs and keeper, and the man whose only idea of control is by coersion and fear is quite useless."
Hallå!! Vi pratar 1916 nu och detta finns det fortfarande folk som inte begriper.


Rapporthundar på sina uppbindningsplatser under första världskriget.




Man bokförde varenda hunds prestationer. Deras tider går knappast att jämföra med dagens rapporthundar eftersom sträckorna var längre och förhållandena var så mycket svårare. Om man tittar på den sista hunden på listan, så lämnade den basen klockan 05.00 på morgonen. Sedan skickades den inte tillbaka förrän halv åtta på kvällen. Bara det är en otrolig bedrift. Sedan prioriterades säkerheten hos hundarna framför snabbheten. Vanliga raser var collie, sheepdogs och olika typer av terriers, framförallt Airdaleterrier.

Otroligt intressant läsning och många tårdrypande historier finns det.