Kennel Enduros Blogg

Får väl ta och följa detta råd :-)
Men det är ju inte så lätt att blogga om boken utan att avslöja för mycket. Men här kommer ett litet utdrag:

 Carina visste hur det brukade gå till.
  Ledningsgrupper på olika nivåer åker i väg på konferens för att dra upp riktlinjer inför framtiden. Flera dagars diskussioner sammanställs till en vision på några rader. Sedan åker de hem och fixar fram en flashig overheadbild. Drar budskapet för personalen och förväntar sig att alla ska ställa sig upp och göra vågen.
  Hon sträckte på sig och log. Men inte hennes ledningsgrupp. Inte hon. De hade insett styrkan i att alla på fabriken såg samma sak. En vision som var tillräckligt lockande för att alla skulle längta dit. Därför hade de beslutat att göra om visionsarbetet.
  I dag skulle hon köra den sista konferensomgången. Sedan skulle all personal ha varit med och diskuterat fabrikens framtid. Det var bara eftersläntrarna kvar. De som hade väntat till sist i förhoppning om att slippa. Motståndare till allt nytt och som tyckte att framtidsfrågor skulle lösas av ledningen. Egentligen ville de inte alls komma dit. 

De tre männen satt med ansiktena vända mot solen. Stolarna stod på rad som om de satt i en teatersalong och väntade på att föreställningen snart skulle börja. Bladet med gruppuppgifter låg slarvigt kastat i gräset framför dem.
  -   Hur går det för er?
  Janne, som satt i mitten, tittade upp och förde långsamt upp den högra handen ovanför ögonen för att skymma solen. De två andra männen satt kvar i samma ställning och blundade.
  Carina gjorde ett nytt försök.
  -   Hur går det för er?! Behöver ni hjälp?
  Janne böjde sig fram och slet upp det hopknycklade papperet.
  -   Du vill veta hur det ser ut 2010? Det har gått åt helvete! Solofabriken finns inte då.
  De två andra männen tittade upp och flinade osäkert.
  Helst ville hon skrika. Att om alla resonerade så, ja då skulle det alldeles säkert gå åt helvete.
  Carina tog ett djupt andetag för att lugna ner sig.
  Hon slog sig demonstrativt ner på en stol och härmade dem genom att nonchalant lägga armarna i kors.
  -   Är möjligheten att fabriken finns kvar större eller mindre om vi allihop sitter så här och säger att det kommer att gå åt helvete?
  Sedan reste hon sig upp, så hastigt att männen ryckte till. Hon höjde rösten och ökade tempot.
  -   Eller tror ni att vi kan påverka utfallet genom att alla är med och diskuterar var vi vill vara 2010?! Tror ni att det gör någon skillnad för hur det faktiskt går?
  Uttrycket i Jannes ögon mjuknade, hans axlar sjönk ihop en aning innan han slutligen nickade mot henne. 
  -   Ja, det är klart att det gör skillnad, svarade han sakta.


Nu är ju detta främst en hundblogg och jag tror väl inte att min roman kommer att intressera alla. Den vänder sig främst till de som är intresserade av modernt ledarskap, jargongen i maktens korridorer, de härskartekniker som tillämpas och hur svårt det är att bedriva förändringsarbete. När jag skriver ordet förändringsarbete så är jag samtidigt tvungen att ge ordet dess rätta innebörd. I ett kapitel av boken förebereder Carina ett föredrag om förändringsarbete och målstyrning. Det är nog ett av de få ställen där jag berör teorierna bakom händelserna i boken:

  Solofabriken hade gått under utan förändringar. Med en hierarkisk organisation, där chefen fattar alla beslut, hade de aldrig lyckats. Det skulle ha tagit alldeles för lång tid. Världen är alldeles för komplex för att en enda person ska kunna ha tillräcklig kunskap för att fatta beslut i alla frågor. Och även om en enda person satt på denna kunskap så skulle tiden från det ett problem uppstod tills beslut fattades ta alldeles för lång tid. Därför hade hon delegerat både ansvar och befogenheter.
  Hon skrev "Förändringsarbete är per definition en maktförskjutning i organisationen".


och

 Hon hade sett det så många gånger. Företag satte upp mål, informerade personalen och trodde att de infört målstyrning. Eller företag som förändrade genom att byta datorsystem och trodde att de bedrev förändringsarbete.
  De hade inte förändrat ett smack.


Slutligen det som genomsyrar en stor del av boken - rädslor:

  Hon grimaserade. Det fanns två förlorare vid förändringsarbete. Chefer som inte vill släppa det de tror är makt och medarbetare som inte vill ta ansvar. Rädslor var det största hindret. Hon skrev ”Motstånd och rädslor”, men kom inte längre.
  Nej, hon skulle inte klara av att dra detta på kvalitetskonferensen. Inte nu. Kanske någon gång i framtiden. Det gjorde fortfarande för ont. Hon mindes de förväntansfulla ögonen. Alla som stod redo att föra verksamheten upp på nästa nivå.



Och för att inte göra er som väntar att något ska hända här på Jädersgården besvikna, så kan jag berätta att Allti nu börjat få samma proportioner som inför B-kullen. En riktig liten padda. Tar väl ett foto framåt helgen. I dag skulle vi göra i ordning valplådan, men den matta som jag hade köpt på ÖB var fel storlek. Återkommer till valplådan en annan dag. Från och med i morgon kommer jag att börja ta tempen. Men räkna inte med något förrän tidigast söndag. Förmodligen måndag eller möjligen tisdag om en vecka.

Sedan vill jag gratulera Kalle och Alstra som tagit sitt fjärde förstapris i lydnadsklass 1 på 173,5 poäng. Snyggt jobbat!