/
Tävling /
30 augusti - SM i rapport 2009
Börs Gård
I augusti 2007 bodde jag och Miss på Börs Gård. Jag bestämde mig då för att "hit ska jag tillbaka" om tillfälle erbjuds. Jag bokade rum där redan i januari i år i förhoppning om ett SM-kval och hade just tänkt avboka när vi faktiskt fixade vår biljett till Falkenberg.
I torsdags åkte vi söderut i god tid. Vi tog vägen över Borås där det rådde fotbollsyra inför mötet mellan Elfsborg och Lazio. Inne i stan såg vi massor med kravallbilar, poliser, ridande poliser, italienare, ja allt som hör en fotbollsfest till. Vi fortsatte vår färd mot Varberg, men åkte via Viskafors och Svaneholm för att återuppleva gamla minnen. Särskilt kul var det väl för Josefina som bara var 12 år när vi flyttade från "Framsidan". I Kinna åkte vi och tittade på vårt gamla hus. De nya ägarna hade verkligen gjort fint.
Vi fortsatte mot Varberg och till Börs Gård utanför Veddinge. Lagade mat som vi hade handlat på ICA i Kinna och gick och lade oss i hyfsad tid.
Fredagen blev långdragen. Vi var i Falkenberg redan halv elva och åkte till veterinärbesiktningen. Efter veterinärbesiktningen åkte vi tillsammans med moster Zacke och hennes matte och husse för att äta lunch. Invigningen skulle vara först halv fyra, så efter lunchen följde vi med till Skrea camping där vi drack kaffe och surrade. Vi tog en sväng ner till stan och inhandlade bland annat paraplyer. Det visade sig vara en bra investering under invigningen....;-).
Jag tänkte ta Allt-I med till invigningen men ändrade mig eftersom hon drog så himla mycket. Precis när vi kom till torget där SM-tävlingarna skulle invigas, så bröt "helvetet" lös. Eller rättare sagt regnet. Det störtregnade i minst fem minuter. Tur att vi hade paraplyer....
Sedan var det dags för det mest spännande på hela tävlingen. Lottningen. I andra grenar spelar det kanske inte så stor roll. Men i rapporten är lottningen otroligt viktig. Vem får nummer 1? Det brukar vara en av de frågor som ställs. Jag har alltid känt en viss vördnad inför de hundar som går som nummer 1 på ett SM. De har en tuff uppgift att vara "hare" åt resten av fältet. Jag tänkte naturligtvis en hel del på min trolltant som skulle försöka fixa startnummer 3 eller 4 åt mig och att jag skulle bli helt förvirrad om det verkligen skulle visa sig att hon kunde trolla. Så när jag stod där med en keps som det stod nr 1 på, så fattade jag först ingenting. Vad tusan! Det var ju inte jag som skulle ha nummer 1. Jag hade ju bokat in mig på nummer 3 eller 4. Men det var sant. Allt-I skulle ytterligare en tävling få springa som nummer 1. Och inte vilken tävling som helst. Utan en tävling som skulle ta sex timmar. Jag visste att jag inte skulle få samma tryck på henne som när en hund startar före, men å andra sidan skulle jag slippa strul och framförallt en massa spår åt alla håll ute på förlängningarna. När Allt-I kommer finns det bara ett spår och där har det gått över tjugo personer. Så tänkte jag.
Det blev tidigt i säng på fredag kväll och tidigt upp på lördag morgon. Närmare bestämt så steg vi upp klockan fem. Samling i Skrea backe tio i sju och sedan ut till rapporten. Jag blev inte nervös förrän jag insåg att även min motförare hade vissa farhågor vad gällde startnummer 1. Han brukar annars vara den som alltid tänker positivt.
Tävlingsledaren har genomgång medan domarna kollar att hundarna
ligger tysta på sina uppbindningsplatser.
A-stationen låg ute på en vall, men uppbindningsplatserna inne i en skog bakom. Det kändes lite skönt faktiskt. Så var det äntligen dags för hundar med motförare att ge sig i väg ut till B-stationen. Det är mäktigt att se hela karavanen gå i väg på ett SM. Man måste vara där. Nej, man måste vara med för att förstå hur stort det är.
Dags att hämta hundarna
Hundarna lämnar A-stationen i en lång karavan.
Efter lång väntan ska Allt-I skickas 08.30, dvs En dryg timme
efter det att hon har lämnat A-stationen.
Yes, yes, yes - hon fixade det! Hon kom i håg att jag stod här och
väntade.
Bråttom, bråttom till sin plats i skogen bakom uppvärmning och
framföringssträcka.
Med tjugo hundar så tar det en timme bara att skicka allihop. Och med förlängningar och pappersexercis så tar det ytterligare en halvtimme i liggtid mellan varje skick. Allt-I skickades 08.30, 10.06, 11.45 och 12.57. Så då kan var och en själva förstå vilka minnesbilder hunden måste kunna ligga och ruva på.
Anita väntar på Zacke
Zacke på ingång
10.06 dags att skicka. Här Allt-I på framföring.
Allt-I i väg på andra sträckan.
Zacke ska skickas.
Vad gör förarna när de väntar? Jo dom står och pratar och kollar
klockan...;-)
Jag hade investerat i en skön stol att sitta i på A-stationen, men stod mest hela tiden. För att göra en lång historia kort så var det en hund som vände på första sträckan. På andra sträckan vände sex hundar och många hundar hade problem ute på förlängningen. Då var jag glad över startnummer 1. Tredje sträckan är som 1500-meterslöpares tredje varv, dvs en ren transportsträcka. Men Allt-I fixade även denna sträcka. Jag hade nog förväntat mig mer strul här än på andra sträckan. men samtliga kvarvarande hundar sprang tredje sträckan utan problem. Jag kände mig nöjd med Allt-I's tider. Visserligen inte allra snabbast, men jämnt och fint.
Det var med pirr i magen jag hämtade henne inför fjärde skicket. Var hon verkligen laddad efter så mycket väntan. Hon såg lite loj ut när jag tog henne från trädet. Gäspade och sträckte på sig. Men när hon kom ut mot vallen så drog hon ut mot sträckans riktning. Jajamen, visst ville hon springa. Jag fick henne att kissa, vilket bekymrat mig en del. De dricker ju en del under tävlingen. Sedan gav hon järnet på sista sträckan. Det visade sig att hon var 1.37 efter snabbaste hund totalt. Sju ynkliga sekunder från att få fullt på rapporten. En hund vände på fjärde sträckan. Väldigt trist då han hade gått så bra på de övriga.
När alla hundar var framme vid D-stationen tog jag kameran och gick ut för att möta Ove. Jag fotograferade lite av sträckan när jag gick.
Femtio meter ut från starten fanns det flaggor uppsatta
Foto taget från femtiometersflaggan mot A-stationen. Tältet har
just rivits ner, men till vänster syns publikplatsen.
Sedan fortsatte sträckan ca femtio meter ner mot ett skogsparti
Så här ser det ut i ingången till skogspartiet..
...på andra sidan kom man ut på en fin skogsstig...
.....som fortsätter ca 200 meter....
....och ut mot ett kalhygge..
Innan kalhygget fanns det en bäck med en spång, men jag vet inte
om hundarna tog spången eller om dom hoppade över bäcken..
Kalhygget var inte särskilt lättsprunget....OBS höjden i bakgrunden.
Där fortsätter sträckan upp mot toppen.
På en kulle uppe till vänster stod första skytten. Sträckan går rakt
fram i mitten av fotot.
Här fortsätter sträckan in i skogen där nere.
Vid ingången av skogen är det stenigt...
....sedan kom nog den djävligaste delen av sträckan. Svårt att se
på fotot kanske, men det gick uppåt med en lutning som inte var
av denna värld. En av funktionärerna fick i alla fall hjälp med sin rygg-
säck när de gick ut. Och jag som gick den fick vila flera gånger...
ok..det säger inte så mycket. Men den här backen var tuff.
Sedan gick sträckan i fin skog med en svagare lutning.
Sedan mötte jag Ove och Allt-I och hann alltså inte se mer.
Jag såg väl de första 700 metrarna av sträckan. Resten har jag fått berättat för mig. Direkt efter B-stationen kom ytterligare en kraftig uppförsbacke. Vidare korsades en grusväg och det var där många hundar fick problem. I stället för att korsa vägen sprang de längs med den och letade. C-stationen låg uppe på en höjd, så hundarna skickades nerför när de skickades från C. På sista förlängningen följde de en kraftledningsgata med en nittio graders vinkel. Där var det nog bra att ha startnummer 1...:-).
Vi fick i alla fall 9,5 på rapporten, så utöver tidsnerdraget hade vi inga nerdrag. Sju ynkliga sekunder. Inte ens två sekunder per sträcka. Klart att det hade varit bättre med startnummer två tänkte jag. Nåväl, efter rapporten var det platsliggning och stege. Jag var glad över att få göra stegen i skymundan. Den är ju ingen höjdare. Vi fick 9-9, vilket jag tycker är snällt. Men det kanske är så att man överdriver de problem man har...;-). Vi var ganska möra på lördagkväll när vi drog oss tillbaka till vårt "tillhåll" på Börs Gård.
Allt-I vilar ut på vår uteplats efter dag 1.
Efter dag 1 låg vi i alla fall på tredje plats. Rubriken "En dåres försvarstal" hade kanske passat, men det var egentligen små men viktiga missar som innebar att en pallplats förvandlades till en sjundeplats. Men jag tycker inte om försvarstal. SM är SM och inte likt någon annan tävling. Väldigt svårt att träna för dessutom. Svårigheterna handlar inte om momentlära. Det handlar om andra saker. När jag hör och läser vissa kommentarer kan jag bara rycka på axlarna. Usch vilka poäng! Hur kan dom ha kvalat?! osv. Det intressanta är att såna kommentarer aldrig kommer från rutinerade förare som vet vad det handlar om. Det kommer från sportens absoluta "svans". Dom som aldrig varit i närheten. Och kanske aldrig kommer dit.
Uppletanderutan såg väldigt lätt ut, men såväl på lördagen som söndagen hade hundarna väldigt svårt att hitta föremålen. En förklaring kan vara att hundarna är ovana vid färsk vallning. Det kan vara de svåra vindarna. Det blåste hårt och det blåste från publiken ut i rutan. Skit detsamma. Allt-I hittade ett föremål och var i gott sällskap. Endast fyra av rapporthundarna fick betyg på uppletandet. Med två eller tre föremål. Så ställningen var ganska jämn inför lydnaden.
Jag hade känt att Allt-I var pigg redan under uppletandet, men trodde nog inte att det skulle vara till så stor nackdel på lydnaden. På fria följet gick hon bra den första delen. Sidförflyttningar och backning. Sedan började hon muttra och nafsade lite i en helomvändning. Fan säger jag. När det strax därefter var dags för språngmarsch var jag livrädd att det hela skulle gå helt över styr. Lite skuttig var hon och inte alls med i en vänster om halt. Hur som helst så fick hon 8-8 trots några sega och sneda sättanden. Det trista är att jag får inte fram dessa beteenden på träning. Så det är min nervositet/spänning som hon protesterar mot.
Sedan kom de moment som förstörde alltihop. Långa inkallningen. Hon kom i full fart. Och jag trodde aldrig tävlingsledaren skulle begripa att det var dags att kommendera. Önskar så mycket att man inför konor som i lydnadsklass. När jag fick order om att kommendera var det i princip för sent. Allt-I hade hunnit halva sträckan och öronen helt bakåt. Man skulle kunna tro att jag kör många släta inkallningar. Nej, det gör jag faktiskt aldrig. Om ett år kanske även hon fattar att det kommer ställande och läggande. I vilket fall som helst så fick jag ge DK på ställandet och hon stod förmodligen där läggandet skulle vara. Det går ju så förbannat snabbt. Inför konor! Det är det enda rimliga. I och för sig kanske det inte hade gått bättre med konor, men som det är nu så ska tävlingsledaren avgöra hundens hastighet. Nåväl hon såg bara förvånad ut när jag skrek stanna, så det blir att träna mer på långa avstånd.
Efter inkallningen förstod jag att jag hade en taggad hund. Jag förstod att framåtsändandet skulle bli snabbt och långt. Hon galopperade ut. Gick ner. Men bara i trav. Rakt men långt. Bra inkallningar. Hmmm hon är inte en hund som tjänar på tvådagarstävling. Det blir nog bra om ett par år. Sedan kom då krypet. Ofokuserad och reste sig när jag kommenderade kryp. Ner med henne och sedan kröp hon...si så där. Betyg 0-5.
Med 5-5 på inkallning och 0-5 på krypet så tappade vi de ca 40 poäng vi normalt har. Det var faktiskt där och ingen annanstans som pallplatsen försvann. Så enkelt är det. Sedan får elaka och okunniga människor sitta i "buskarna" och oja sig över hur dåliga lydnadspoängen varit på årets bruks-SM. Dom får gärna undra över hur ekipagen kunnat kvalificera sig.
När möjligheten var så nära men ändå så långt i från så blev jag ändå upplyft. Förra årets SM-vinnare i rapport kom fram till mig efter lydnaden med ord som verkligen värmde. Själva försvann de från SM-arenan på det allra sista skicket. Helt oförklarligt. Och det är klart att hon har rätt. En hund på tre år som bara gjort fyra tävlingsmässiga elitprogram har självklart en hel del kvar innan det fungerar i såna här sammanhang. Det fattar jag också nu. Så nästa år kanske...;-). Nu gäller det bara att ta sig dit också...
Slutligen ett stort grattis till Britt-Marie och Sixten med Bonnie, Dick och Majvor med Nicke samt Kerstin och Rolf med Cito. Känns extra kul då vi allihop ofta träffas på tävlingar här runtomkring. Det var i alla fall Mellan-Sverige som vann det här SM-et i rapport.
Stort grattis till 7:e-placeringen - att ta sig till SM och vara en av de 15 bästa i Sverige är verkligen inte illa!
SM måste ju vara rätt speciellt och jag tycker som sagt att det är en prestation att bara ta sig dit, speciellt med en ung hund. Skulle inte förvåna mig alls om ni är med nästa år. :)