26 september - I bland tror man inte det är sant....
När jag kom hem från jobbet sken fortfarande solen lite och jag sa till Ove att här gäller det att vara snabb och passa på att måla lite på höladan. Vi gjorde upp en snabb plan som gick ut på att jag skulle rasta Duro medan Ove tog ut tikarna ur hundhuset. Sedan skulle Duro få vara i hundhuset medan jag rastade dom andra. Därefter satte vi i gång med målningen. När vi var nästan klara med framsidan av höladan sa Ove att någon av oss borde gå in och sätta på ugnen så att den var varm när vi skulle in med pommes fritsen. Eftersom jag ska på tjänsteresa torsdag-fredag så skulle vi ha en "lill-lördag" med pommes frites och biff samt titta på en film. Vi kände oss väldigt nöjda med att ha hunnit grunda ytterligare en sida en vanlig vardagkväll.
När jag kom in så kände jag att det luktade väldigt konstigt från ugnen. Fasen, tänkte jag - det måste vara dags att rengöra ugnen. Men när jag öppnade ugnsluckan bolmade det ut äcklig rök och det jag såg var resterna av den plastkåpa som egentligen ska ligga i mikrovågsugnen. Vi trätte ett tag om vem det var som placerat den i ugnen och dom andra två (Ove och Sofie) påstod att det var jag. Jag har inget minne av det, men helt omöjligt är det inte så jag tog på mig skulden genom att helt enkelt inte neka. Medan plasten fortfarande var mjuk tog jag en stekspade och försökte samla i hop plastmassan. Vilken lukt det var! Prova gärna själva att lägga in en tunn plastdetalj i ugnen, sätt ugnen på 200 grader och vänta en halvtimme eller så.... Vi öppnade alla dörrar och de fönster som går att öppna och så sakteliga försvann rökmolnen ut ur huset.
Ove satte i gång med maten medan jag tänkte att det gällde att rädda ugnen så jag satte i gång med stor rengöring. Jag blev positivt överraskad av att det faktiskt gick att få bort den nersmälta plastmassan. Jag sa till Ove att man faktiskt kan steka pommes frites i en stekpanna i stället. Det visade sig dock att vi inte hade någon pommes frites hemma så alltihop var nog en undanmanöver arrangerad av högre makter för att vi skulle få vår ugn rengjord....Det blev alltså kokt potatis i stället. När ugnen var klar började jag göra sallad och sa till Ove att stackars Duro måste få komma in. Allt-I placerades i vårt sovrum och Duro kom infarandes och trampade runt i hall, kök, tvättstuga och vardagsrum. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Tramp, tramp, tramp. Jag fick telefon och det var Catherina med mudin Fox som ville prata om den rapportträningshelg vi ska ha 19-21 oktober. När jag stod där och pratade så tyckte jag det luktade hundskit, men trodde att det var sviterna av den brända plasten som spelade mig ett spratt. Ove hade sannolikt känt samma sak och kom efter ett tag på att Duro hade trampat i en hundskit.....
Samtalet avslutades ganska snabbt (Ursäkta Catherina men det var kaos). Det är en sån gång man förbannar öppen planlösning. Duro förpassades in i en hundbur och jag ägnade en halvtimme åt att skura golven, medan Ove försökte hålla maten varm. Sedan fick Duro en strumpa på sin skitiga tass för att kunna ledas in i duschen utan att skita ner överallt igen...pust. Halv nio fick vi äntligen mat. Ingen svor över att den var kall - men det var den.
Vissa dagar är inte som andra dagar, men man ska ju tänka positivt. Halva höladan är grundad, ugnen blev rengjord och golven skurade. Det kunde varit värre.
I övrigt har jag hållt extra koll på Allt-I för att i framtiden veta hur jag ska kunna utröna när hon är i höglöp. Om hon fortsätter som under de löp hon haft hittills så är det inga som helst problem. Man behöver inte ens hålla koll på dagarna. Om det skulle varit aktuellt för parning så hade jag åkt i väg i går. Några blodprov kommer aldrig att behövas med den tiken.
Men JÖSSES vilken kväll! Måste erkänna att jag fnissade lite när jag läste om plastkåpan, inga pommes och till råga på allt hundbajs i halva huset. Men usch vilken kväll! Men som du säger - se det positiva! :D Jag har en oerhört bra text som handlar om att se saker positivt...Skrattar varje gång jag läser den!