Kennel Enduros Blogg

Håkan och Enduros Ajas
Foto: C. Danielsson

I helgen fick jag ett sms att Håkan vunnit appell klass spår i Valdemarsvik på 275 poäng. Det blåste och det var bara Ajas som hade fullt på spåret. Han nollade läggandet och måste alltså fått väldigt höga betyg på övriga moment.

Så till det mindre roliga. Jag har haft en frustrande helg tillsammans med Miss. Jag hade ju tänkt att det skulle vara jätteenkelt att para en tik som varit med förr med en rutinerad hane som också varit med förr....men ack vad man kan bedra sig.

Jag åkte till Varberg vid tretiden i fredags och var framme vid halv nio på kvällen. Jag åkte till Kurry och var beredd på att Miss skulle ge honom en motion han sent skulle glömma. Förra gången sprang hon ju i racerfart i åttor i en halvtimme. När jag släppte ut henne så var hon ytterst försiktig och Kurry fick inte komma närmare än en halvmeter. Hon fräste och visade hela garnityret. Vi gick en kort promenad och kunde bara konstatera att det inte skulle bli någon parning denna kväll. Miss hade väldigt bråttom tillbaka till bilen.

Jag letade mig till Börs Gård i mörkret. Jag hade bokat logi där för två nätter. Eftersom det var mörkt så såg jag inte så mycket av omgivningarna, men väl framme blev jag postivt överraskad. Det var en fin gård med rum i en tillbyggnad till stallet. Ja, jag tror att stallet var nytt det också. Det var ett stort allrum och et antal rum med hotellstandard. Jag pratade lite med ett par som satt och åt räkor i allrummet och sedan satt jag och kollade SM-resultat innan jag lade mig. Datorn var naturligtvis med, men det var lite dålig mottagning där ute på landet.

Nästa morgon tog jag det lugnt. Jag satt i ett par timmar och åt frukost och pratade med paret med räkorna. Det visade sig att även dom gått Tekniska Högskolan i Luleå. Dessutom hade dom hästar så vi hade en del att prata om. Jag åke till Borås BK vid lunchtid och Talweg's hade miniträningsläger. Träffade Christer och vi hann prata någon timme innan jag åkte tillbaka till Veddige. På eftermiddagen var det dags för ett nytt möte med Kurry. Miss var inte "roligare" denna gång. Då börjar tankarna snurra. OK att hon sa i från, men jag kände inte igen henne. Hon brukar ha full fart och att skaka av sig en påträngande hanne är en baggis för henne och brukar inte stoppa henne från att ge järnet. Men nu ville hon bara till bilen.

Det är ungefär här frågorna kommer: för sent eller för tidigt? Eller gillar hon inte hanhunden kanske? Tänk om det inte blir nåt? Jag som åkt 200 mil+ 50 mil till Veddige och sedan ska tillbaka samma väg. Så stressen började smyga sig på. Hur var det egentligen? Kanske skulle jag åkt i onsdags när Duro for runt rastgården som en dåre och gnällde?

Jag visste att jag måste åka hem söndagkväll. Viktiga möten på jobbet på måndagen. I går träffade hon Kurry igen. Det var ingen skillnad. Möjligen var Miss inte lika aggressiv, men å andra sidan var inte Kurry lika intresserad heller. Sedan tog jag nytt blodprov på Viskadalens djurklinik, men för att ha någon nytta av det så var jag ju tvungen att ha besked måndag (i dag). Därför var jag tvungen att åka ner med blodprovet till Halmstad. Det visade sig att det inte fanns någon postlåda, vilket veterinären trodde, men som tur var var det en anställd på labbet som jobbade över och öppnade så jag kunde lämna provet. Jag bestämde mig för att åka vägen över Trollhättan hem. Detta för att se om Miss kanske föredrog sin gamla kavaljer Nicke i stället. En del tikar är ju selektiva och gillar inte det partnerval man gjort. Kanske att hon var något välvilligare inställd, men inte alls som förra gången. Hon gick mest bredvid eller bakom mig och hade bråttom till bilen när vi gick tillbaka.

Jag kom hem strax efter midnatt i går kväll och avvaktade blodprovet för att avgöra om jag skulle åka ner igen eller inte. Det visade sig att progesteronhalten i går förmiddag låg på 52,2 nmol/liter. Parning med dräktighet kan visserligen ske mellan 30 och 80, men det som gjorde mig mest konfunderad var Miss beteende. Inte alls som förra gången, utan hon verkade mest ha hemlängtan och ville till bilen. Veterinären sa åt mig att progesteronet borde legat under 50 på söndagen om det skulle vara någon idé att åka ner igen. Hmm, 52,2 låg ju frestande nära. Jag bestämde mig att testa hur hon betedde sig mot Duro innan jag fattade beslut. Duro var visserligen helt galen och såväl jag som Miss höll på att bli överrumplade av hans snabba framfart. Jag fick dock bort honom från henne. Jag reagerade på att hon inte fräst åt honom, men hon hann väl knappt reagera. När jag sedan närmade mig henne med honom i koppel så sprang hon undan och drog upp mungiporna. Någonstans i eländet måste man ge sig. När hon lämnas tillbaka så har vi åkt 600 mil och tagit två blodprov. Erfarna uppfödare säger samma sak: Det är för tidigt. Det är möjligt och jag hade köpt det om hon varit som förra gången och bara fräst i från i sista stund, men nu ville hon ju knappt lämna bilen - vilket är väldigt konstigt. Hon älskar ju att springa och leka. Och som sagt en efterhängsen hanhund skulle knappast avskräcka henne - det har hon tillräckligt med pondus för. Kanske dumt, men min tro var inte tillräckligt stark för att åka ytterligare 100 mil.

Lite besviken. Jag hade sett fram emot ännu en valpkull. Nu får jag glädjas åt att vi lyckades "tillverka" A-valparna och fortsätta där. Det är en mening med allt och i stället för valpkullen så får jag mer tid att förbereda Allt-I inför högre och elit nästa år.

Sedan får man försöka se det positiva med alla mil hit och dit. Jag fick ju tillfälle att besöka mamma. Nere i Veddige så uppäckte jag ju Börs Gård, som jag kan rekommendera om någon behöver logi där nere. Jag hann besöka Borås BK. Jag fick lära mig en hel del om progesteronkurvor genom att ställa massor med frågor till veterinären. Jag träffade bekanta i Trollhättan och fick en god middag hos Nickes husse och matte. Tog t o m receptet och ska nog tillaga grytan redan nästa helg.